ledare Europaparlamentets mandatfördelning kommer inte avgöra framtidens sociala och politiska vägval. Men valet till Europaparlamentet har en viktig och allt större roll och valutgången kommer att sända en viktig signal.
Årets Europaparlamentsval har fått en alldeles särskild laddning. Länge var ju EU-valrörelser tämligen sömniga historier. Men i år bränner det till. De politiska konfliktlinjerna går inte bara mellan höger och vänster, utan också utifrån hur partier och väljare förhåller sig till den pluralistiska demokratin, såsom den tagit gestalt i Europa efter 1945. Hoten kommer inte, i varje fall inte än, från öppna diktaturvurmare, utan snarare från regeringar och politiska partier som i demokratins och ”folkets namn” sätter pluralismen, rättsstaten och pressfriheten ifråga. Den ungerske premiärminister Viktor Orbán vurmar numera för den ”illiberala demokratin” trots sitt tidigare liberala förflutna. Därför skälver och skaver det i det europeiska bygget. Men ifrågasättandet av den pluralistiska demokratin är bara ett symptom på djupare sociala maktobalanser i den globala ekonomin och på EUs egna tillkortakommanden.
I de nationella valen efter finanskraschen 2008 har höger-mitten-partier (konservativa och kristdemokrater) gått tillbaka, vänster-mitten-partier (socialdemokrater och socialister) tappat ännu mer mark, partier längre till vänster och några liberala partier har ökat lite. Medan högerpopulistiska och högerextrema partierna erövrat många nya väljare. Detta mönster lär slå igenom också i Europaparlamentsvalet, om man ska tro opinionsmätningarna. Länge utgjorde socialdemokrater/socialister och kristdemokrater/konservativa av egen kraft den förenande och stabiliserande axeln i EU.
Förändringen är så fundamental att de högerradikala partierna nu hoppas erövra en betydande maktbas i EU-parlamentet, och försöker ena åtminstone delar av dessa minst sagt spretiga och instabila partier och ”rörelser”. Det principiella motståndet mot EU har de placerat i malpåse, åtminstone tills vidare.
Det finns en fara i att bara fokusera på höger-populisternas attacker mot den pluralistiska demokratin.
Detta nya politiska landskap sätter sin prägel på EU-valrörelserna i flera länder. Ett antal svenska partier lyfter fram just kampen mot högerradikalismen i sina kampanjer. I veckan anordnade Socialdemokraterna ett seminarium om hotet mot pressfriheten i Europa. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har talande nog hamnat i fokus i valrörelsens slutskede, låt vara för anklagelser om sexuella trakasserier och Lars Adaktussons röstbeteende i abortfrågan i Europaparlamentet.
EU har det senaste decenniet präglats av närmast permanent krishantering: valutaunionen har varit hårt ansträngd, södra Europas har fallit ner i en djup ekonomisk och social kris. Flyktingfrågan har tärt på den europeiska solidariteten, Brexit och inskränkningar i rättsstatens autonomi i flera av medlemsländerna.
Diverse förståsigpåare har under den här tiden dödförklarat både EU och EMU. Men EU-samarbetet tuffar på, har styckevis och delt hanterat små och stora utmaningar. En förklaring till EUs överlevnadsförmåga är att integrationen och samarbetet är så omfattande och långtgående, institutionerna så starka och etablerade, det ömsesidiga beroendet betydande, ett kvitto på att EU i detta avseende verkligen varit framgångsrikt.
I år är det precis 30 år sedan muren föll, otvetydigt en avgörande vändpunkt i vår närhistoria. Den redan etablerade marknadsliberala vågen formade tidsandan och understöddes och bekräftades ännu mer av kommunismens fall. Den liberala världsordningen ansågs sist och slutligen ha segrat och historien tagit slut. Allt detta påverkade den politiska agendan i många länder och i många internationella organisationer, inte minst för EU. Marknaden har fått ett företräde på en rad områden. Politiken har skuffats undan.
Erfarenheterna från två förödande världskrig ledde till att EEC (idag EU) bildades för över 60 år sedan. Huvudmotivet var att binda samman de forna arvfienderna Tyskland och Frankrike. Freden skulle säkras. Efter 1989 var uppgiften att integrera de forna kommunistländerna i demokratins krets, på samma sätt som de forna fascistiska diktaturerna i södra Europa på 1980-talet kunde stabilisera sina demokratiska system. Allt detta låg bakom den snabba fördjupning av EU-samarbetet som följde efter 1989, med nya fördrag, den inre marknaden, östutvidgningen, passfriheten inom Schengen och Euron. Det har varit en skördetid för Europatanken. Men det skedde under en period då övertron på marknadens fria spel satte sina avtryck i politiken och är i grunden en huvudförklaring till EUs prekära läge i dag.
Det finns en fara i att bara fokusera på högerpopulisternas attacker mot den pluralistiska demokratin. Det demokratiska underskottet eller det demokratiska tomrummet har bredare orsaksförklaringar. Politikens verkningskrets har minskat. De politiska partiernas närvaro lokalt och nationellt har minskat. Därför utmanas den representativa och deltagande demokratin av både en populistisk (folket har en entydig vilja) och teknokratisk eller expertbaserad demokratiuppfattning.
Samtidigt är EU en viktig plattform för att hantera vår tids stora utmaningar. Inbäddningen av marknaden i samhället och att skapa en arbetsmarknad för bra jobb till trygga villkor kan i dagens värld bara åstadkommas på både nationell och övernationell nivå – alltså även via och i EU. Det finns mycket att vara kritisk till i EU i detta avseende. Men utan EU kommer det inte att vara möjligt. EU utgör vidare en avgörande institutionell ram för att försvara de demokratin och rättsstaten. Internationellt försvarar EU öppenhet och demokrati, särskilt som USA sviktar och andra stormakter rört sig i auktoritär och totalitär riktning. EU går före när det kommer till klimatpolitiken, när andra stora länder sviker eller drar sig undan.
EU är med andra ord en för oss oundgänglig politisk plattform. Parlamentets mandatfördelning kommer i sig inte avgöra framtidens sociala och politiska vägval. I stället är det nationella val och representationen i Ministerrådet som avgör. Men valet till Europaparlamentet har en viktig och i dag allt större roll och valutgången kommer att sända en viktig signal.
Detta är tillräckliga, starka och viktiga att gå och rösta på söndag. Rösta för demokratin, klimatet, öppenheten och för att Europa verkligen ska bli socialt!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
