Därför ska vi fira folkpensionen!

Folkpensionen visar varför politikerna måste våga fatta impopulära beslut.

I går fyllde folkpensionen 100 år. Som först i världen införde Sverige en ålderspension som utgick till hela den äldre befolkningen. Sverige kan inte skryta med att ha varit speciellt tidig när det gäller andra välfärdspolitiska reformer. Och vägen fram till folkpensionen var minst sagt både lång och krokig.

Det var den dåvarande liberalen Adolf Hedin som lyfte frågan om att införa en olycksfalls- och ålderdomsförsäkring för arbetare redan 1884. På svenskt maner ledde denna riksdagsmotion till att en utredning tillsattes. Utredningsarbetet gick trögt. Medan många länder införde obligatoriska socialförsäkringar för arbetare, hände inte mycket i Sverige.

Efter ett antal misslyckade försök tillsatte den konservativa Hugo Hamilton ytterligare en utredning och i denna blev Hjalmar Branting ledamot. Sedan de landat i ett kompromissförslag hösten 1912 går den politiska processen snabbt. Redan ett år senare införs folkpensionen.

Men förslaget gladde inte många. Pensionen var så låg att det i städerna inte var möjligt att leva på den. På landsbygden däremot, där graden av självhushållning var större, räckte den bättre. Hjalmar Branting fick jobba hårt för att övertyga parti och fack om att säga ja. Men Branting menade, i något som möjligtvis kan ha varit en efterkonstruktion, att detta etablerade grunden för en folkförsäkring och att det därför var rimligt att acceptera bristerna. Och han hade rätt.

När folkpensionen fanns på plats, blev den en självklar del av välfärdspolitiken. Generell välfärdspolitik bygger under sitt eget politiska stöd. Även om entusiasmen för reformen var låg, var det självklart att behålla och förbättra den, när den väl fanns på plats. Den politiska kostnaden för att föreslå något annat skulle ha varit stor.

I dag finns psykologisk forskning, som visar varför Branting hade rätt. I Daniel Kahnemans bestseller ”Tänka snabbt – och långsamt”, visar han elegant att vi ogillar förluster mycket mer än vad vi gillar vinster. Entusiasmen för en politisk reform innan den införs är sällan stor. Men när den väl finns på plats drar sig de flesta för att ta bort den.

Maxtaxan, som Socialdemokraterna var ensamma om att driva, fick snart en kompakt majoritet bakom sig när den väl införts. Jobbskatteavdragen, som knappt någon utanför regeringskansliet applåderade, vågar inte Socialdemokraterna riva upp. Om regeringen i stället hade föreslagit att pensioner och socialförsäkringar skulle ha minskats fem gånger under loppet av sju år, tvivlar jag på att det skulle gett samma politiska effekt. Att ge något till de som arbetar är lättare, än att ta något ifrån dem som inte gör det.

I politiken finns ofta en from förhoppning om att det går att presentera förslag som ingen ogillar och alla stödjer. Men det är inte genom att leta efter dessa reformer som framgång nås. Det är genom att våga ta beslut som är måttligt populära, som ändrar världen och därigenom föser in motståndaren i en hopplös defensiv, som gör ett politiskt parti till en dominant.