Därför stör du dig på Nepo-babies

Det är inte meritokratin som räddar oss från klassamhället. Tvärtom ursäktar det klass.

Många minns säkert debatten om Kulturbarn som härjade för några år sedan. Vi lät oss uppröras åt det ena eller det andra hållet och för detta må Gud förlåta oss. Det var ju pandemi, trots allt. Diskussionen trendade i USA något år senare och blev som allt i USA både större, och infantiliserad. Numera kallas Kulturbarn oavsett ålder för nepo-babies; nepotism-bebisar.

Diskussionen kan sammanfattas såhär: Har inte ett anmärkningsvärt högt antal kulturarbetare föräldrar som också är kulturarbetare? Det är orättvist. Hur ska en ung skådis tävla med dynastierna inom skådis-branschen? Hur ska en helt vanlig kille kunna skriva en uppväxtskildring om hans förfäder inte härjade i Akademin med omnejd?

Så länge undantag når ytan behöver vi aldrig oroa oss för botten

Ofta svarar Kulturbarnen själva på kultursidorna, en arvedel bland många. De brukar säga att det är jobbigt att alltid leva i skuggan av sina föräldrar. Att aldrig få ses som sin egna lyckas smed.

Sura strebers och nepo-bebisarna har alltså mer gemensamt än de själva tror. De förenas i en tro på meritokrati. Eller snarare: de tror att vårt samhälle är en meritokrati. Att man ska förtjäna det man får, annars har något gått fel. Men vi lever i ett klassamhälle. Och meritokrati löser inte klass, meritokrati ursäktar klass.

Diskussionen har stannat vid det luddiga kulturella kapitalet. Som om vi alla tyst accepterat att pengar alltid kommer vara orättvist, men när det kommer till barndomshemmets bokhyllor är det dags att plocka fram linjalen och eftersträva millimeterrättvisa. Samtidigt växer den ekonomiska ojämlikheten och utjämnande instanser som skola och annan välfärd reas ut.

Meritokrati är det främsta sättet att motivera ekonomisk ojämlikhet i vår tid. Skillnaderna mellan folk och folk kan bli hur stor som helst, så länge alla har förtjänat sin lott.

Det är inte ojämlikheten i sig som är problemet, menar meritokraten. Det är att ojämlikheten är riggad.

I Riggat: hur tron på meritokrati minskar chanser till en klassresa gör Petter Larsson upp med meritokratin. Larsson visar effektivt hur att älska klassresan är att älska klassamhället. Vi klamrar oss snyftande fast vid människor som trots dåliga förutsättningar lyckats. Så länge undantag når ytan behöver vi aldrig oroa oss för botten.

Att vi har låtit meritokratins logik styra hela vårt samhället och motivera klasskillnader är en styggelse. Man ska kunna vara ganska kass på allt och fortfarande ha ett drägligt liv. Ingen klåpare förtjänar att stå utanför samhället. Och oavsett hur duktig du är på ditt jobb så kommer du inte ifrån att du har medmänniskor. Ojämlika samhällen, även om skillnaderna skulle vara meritokratiskt motiverade, är moraliskt tveksamma. Och dessutom leder ojämlikhet ofta till att samhällen fungerar sämre.

Självklart blir man arg av ojämlikhet. När det kommer till de supersynliga nepo-bebisarna blir det nästan skrattretande uppenbart att livschanserna fördelas orättvist. Men vi måste sluta hoppas på att meritokratin ska rädda oss från klassamhället.