USA Kamala Harris leder över Donald Trump i allt fler opinionsmätningar. Men enligt ett kritiserat opinionsinstitut som prickat rätt i flera val är mätningarna missvisande, skriver German Bender.
Stämningen i Demokraterna är på topp efter förra veckans partikonvent. Det råder inget tvivel om att Kamala Harris har gett Demokraterna en skjuts i väljaropinionen. Men frågan är om hon kan besegra Donald Trump i valet den 5 november.
Det amerikanska presidentvalet avgörs inte på riksnivå, utan i delstatsval där så kallade elektorsröster fördelas. Valresultaten i delstatsvalen är förhållandevis förutsägbara, eftersom den stora majoriteten av väljarna i de flesta delstater röstar antingen på Demokraterna eller Republikanerna.
Därför fokuserar såväl kampanjerna som opinionsmätningarna på ett fåtal så kallade ”swing states” eller ”battleground states” – delstater där väljarna röstar mer oförutsägbart och där valresultaten har skiftat mellan olika val. För att förutspå det nationella valresultatet är det avgörande att mäta väljarnas prefenser i just dessa delstater.
En förklaring till svårigheterna att mäta stödet för Donald Trump är att opinionsinstitutens urval inte har speglat utbildningsnivån i väljarkåren
Enligt fyra sammanvägningar av flera opinionsmätningar leder Harris i viktiga swing states, som sannolikt kommer att avgöra hela valet.
Men marginalerna i mätningarna är små, i vissa fall mycket små. Med tanke på de ganska grova mätfel som uppdagades under de föregående två presidentvalen 2016 och 2020, då väljarstödet för Trump konsekvent underskattades, är det långt ifrån säkert att Harris ledning i opinionsmätningarna speglar det verkliga opinionsläget.
Om Harris till exempel leder i Pennsylvania med 0,8 procentenheter men stödet för Trump underskattas med fyra procentenheter, leder Trump i själva verket med relativt trygg marginal.
Resultatet blir en kalldusch på valdagen.
En förklaring till svårigheterna att mäta stödet för Donald Trump är att opinionsinstitutens urval inte har speglat utbildningsnivån i väljarkåren. Det beror delvis på att högutbildade väljare, varav fler röstar på Demokraterna, är mer benägna att svara på opinionsmätningar. Här har opinionsinstituten tagit lärdom och denna obalans korrigeras i dag bättre i de flesta mätningar, även om felet troligen kvarstår till viss del.
En mer svåråtkomlig felkälla är så kallade “Shy Trumpers”, väljare som inte vill uppge att de tänker rösta på Trump eftersom det är socialt stigmatiserat. Inom forskningen kallas detta ”social desirability bias” (social önskvärdhet).
Det ska sägas att det är oklart hur stor Shy Trump-effekten är och hur opinionsinstituten kan justera sina mätningar för att göra dem mer träffsäkra. Men liknande effekter har noterats även i andra val och då benämnts ”The Bradley Effect” (i Kalifornien) eller ”The Shy Tory Factor” (i Storbritannien).
En tredje förklaring till den återkommande underskattningen av Trumps väljarstöd är att Trump-väljare kan vara svårare att nå eller är mer misstänksamma mot etablissemanget. Det ökar risken att de ljuger eller helt avstår från att svara, särskilt i telefonenkäter, vilket försämrar det statistiska urvalet och därmed ger en missvisande bild av väljarkårens verkliga preferenser.
Opinionsinstituten försöker korrigera bristerna genom att till exempel väga upp resultaten för vissa grupper och på så sätt kompensera för att dessa inte är lika representerade i urvalet. Trots det har alltså stödet för Trump underskattats under många år i de flesta mätningar.
Men inte i alla.
Den omstridda (läs: ”Trump-lutande”) Robert Cahaly och hans företag Trafalgar Group var ensamma om att förutspå Trumps seger i valet 2016 med exakt antal elektorsröster. I samma val prickade man även in Trumps seger i de avgörande delstaterna Pennsylvania och Michigan.
Trafalgar Group var också det enda opinionsinstitutet som förutspådde Ron DeSantis seger i Floridas guvernörsval. De lyckades därtill mäta väljarstödet för Trump i valet 2020 bättre än de flesta andra (även om de då spådde att han skulle vinna mot Biden).
Det som gjort Trafalgar Groups mätningar mer träffsäkra än de flesta andra i flera val är dels att man lyckats nå fler väljare som är mer benägna att rösta på Trump, och dels att man minskat den snedvridande effekten av social önskvärdhet. Det har man gjort genom att ställa en lika enkel som briljant uppföljningsfråga.
Först ställer man den vanliga frågan: ”Vem kommer du att rösta på”.
Därefter frågan man: ”Vem tror du att de flesta av dina vänner och grannar kommer att rösta på?”
Resultatet är talande.
Vi lever i ett land där människor ljuger för sin revisor, sin läkare, sin präst. Och vi ska alltså tro på att de slutar med det när de pratar i telefon med en främling?
I de flesta kategorier säger sig folk rösta som sina vänner. Men vissa grupper svarar i högre grad att de själva skulle rösta på Biden och att deras vänner skulle rösta på Trump.
Förklaringen, enligt Robert Cahaly på Trafalgar Group, är social önskvärdhet. Som han sa till sajten Politico i en intervju för fyra år sedan: ”Vi lever i ett land där människor ljuger för sin revisor, sin läkare, sin präst. Och vi ska alltså tro på att de slutar med det när de pratar i telefon med en främling?”
Cahaly upptäckte att hans opinionsmätningar bättre motsvarade det faktiska valresultatet om han använde svaret på den andra frågan, i stället för den första. Den extra enkätfrågan fångade alltså i viss mån upp Shy Trump-väljarna, vilket gjorde Trafalgar Groups mätningar mer tillförlitliga.
Metoden har testats av forskaren Arie Kapteyn på Dornsife Center for Economic and Social Research vid University of Southern California. När han inför valet 2020 ställde samma fråga om hur man trodde att vänner och grannar skulle rösta krympte Bidens försprång mot Trump från tio procentenheter i den ordinarie mätningen till drygt fem.
Eftersom vissa opinionsinstitut numera använder sig av liknande frågor för att reducera effekter av social önskvärdhet, har Trafalgar Group utvecklat sina mätmetoder (man vill av konkurrensskäl inte uppge exakt hur). Frågan är om det gör deras mätningar mer träffsäkra än övriga även i 2024 års val. I så fall har Demokraterna anledning att vara oroade.
Ju mer polariserat USA blir – med en samhällsdebatt där Trump (på goda grunder) framställs som rasist, kvinnohatare och ett hot mot demokratin – desto starkare kan det sociala stigmat upplevas vara, och desto större kan man tänka sig att den sociala önskvärdhets-effekten blir.
Det ska dock sägas att USA:s kraftigt polariserade politiska klimat också kan ge upphov till en social önskvärdhets-effekt som gynnar Kamala Harris, exempelvis bland moderata republikaner som inte vill uppge att de tänker rösta på henne. En sådan Shy Harris-effekt kan i viss mån väga upp och kanske rentav överträffa Shy-Trump-effekten.
Osäkerhetsfaktorerna är alltså många och opinionsmätningarna kan vara missvisande.
Frågan är hur missvisande – och till vilken presidentkandidats fördel?
Svaret får vi förhoppningsvis den 5 november.
German Bender är utredningschef på Arena Idé
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
