ledare Det vore förmätet att tro att mitt livskrisande byte av yrkesbana på något sätt skulle vara en skänk till välfärden. Men fler kommer att behöva göra denna resa om vi ska fortsätta vara ett välfärdssamhälle.
”Jag älskar att betala skatt!”
Det var i princip det första jag sa när mitt älskade barn var fött efter en förlossning som gick väldigt bra fram till det blev väldigt akut. Förutom att få uppleva det enorma lyckorus det innebär att få barn fick jag också vara med om välfärdshjältedåd. På 18 minuter hann man transportera oss och personal från hela sjukhuset, till operationssalen. Man hann byta om, förbereda ett akut kejsarsnitt, ge mig bedövning så jag kunde vara vaken och till sist lägga ett snitt och ta ut min bebis.
När jag låg där på britsen tänkte jag på hur många skattekronor som befann sig i rummet. Skattekronor i form av läkare, barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor men också utrustning och läkemedel. En annan stark känsla som infann sig var att det är det här som är viktigt på riktigt.
Skulle fler arbeta inom vården skulle vi helt enkelt lösa många av vårdens utmaningar.
Där väcktes också en sovande dröm till liv: att en dag bli läkare. En dröm som endast har hindrats av att jag inte läste naturvetenskapliga linjen på gymnasiet och att mitt CSN-lån i princip är förbrukat. Men så växer känslan sig allt starkare. Känslan att om jag måste tillbringa resten av mitt yrkesliv enbart framför en dator kommer jag att dö av tristess. Jag måste få arbeta med människor.
Välfärden står inför enorma rekryteringsbehov. Ett behov som bara kommer att öka i takt med att vi blir äldre och vårdbehoven större. Det är mer eller mindre brist inom alla yrkeskategorier inom välfärden och många av de problem vi ser inom vården idag beror huvudsakligen på personalbrist. Skulle fler arbeta inom vården skulle vi helt enkelt lösa många av vårdens utmaningar. Att exempelvis varsla 600 läkare och undersköterskor är således att betrakta som ren idioti.
Fler behöver helt enkelt arbeta i vården. Men särskilt glammigt är det ju inte. Arbetsmiljön är på många sätt kass, det är oregelbundna arbetstider och stressen är enorm. Just läkaryrket har hög status och mycket god löneutveckling, särskilt om man jämför med övriga yrkeskategorier i vården. Men även bland läkare har sjukskrivningarna ökat, särskilt bland unga, och många har en ohållbar arbetssituation med ett enormt ansvar.
Frågan är således: vem kommer vilja arbeta inom vården i framtiden? En vård som å ena sidan är i världsklass när det gäller medicinska resultat, men som å andra sidan lider av resursbrist, personalbrist, ökad administration och växande sjukskrivningstal. Det vore förmätet att tro att mitt livskrisande byte av yrkesbana på något sätt skulle vara en skänk till välfärden. Men fler kommer att behöva göra denna resa om vi ska fortsätta vara ett välfärdssamhälle. Då behöver arbetsvillkoren och arbetsmiljön i välfärden bli betydligt bättre. Även förutsättningarna att ställa om behöver förbättras. CSN-systemet behöver reformeras och anpassas till ett samhälle där vi behöver utbilda oss fler gånger och under hela livet. Komvux behöver satsas på och möjligheten att kombinera studier och yrkesliv möjliggöras.
Elin Ylvasdotter är ny medarbetare på Dagens Arenas ledarredaktion. Läs mer om henne här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
