”Hur ser du på begreppet klass, Jimmie Åkesson?” Frågan ställdes i P1-programmet Konflikt häromveckan. ”Det är ett begrepp som våra politiska motståndare använder”, menade SD-ledaren.
För Sverigedemokraterna kommer nationen alltid först. Det vet vi. Men varför är de så rädda för att tala om klass?
Som Henrik Arnstad påpekar i sin aktuella bok ”Älskade fascism” har fascister aldrig erkänt klass som en relevant indelning av människor i grupper. Nationen “innehåller samtliga klasser medan klassen inte innehåller nationen över huvud taget”, som Mussolini uttryckte det.
Den enda indelningen som Sverigedemokraterna godkänner är den i olika kulturer baserade på nationer. Om de plötsligt skulle börja tala om sin frustration över det svenska klassamhället skulle det ödelägga partiets analys. Deras väljare skulle rent av kunna vakna upp.
I det nya numret av Arena (nr 2/2013) som utkommer i dag skissar Göran Greider på ett klassmedvetande för en ny tid. En av hans viktigaste tankar handlar om rasismen. Rasismen tjänar överklassen och splittrar den breda arbetarklassen, menar han. Sverigedemokraterna är i själva verket ett överhetsparti, och det rasisterna fruktar mest av allt är klassmedvetandet ”där det varken finns svensk eller invandrare”.
Rubriken i Konflikt var ”Klassresan som ställdes in” och tanken var att panelen skulle tala om skolan utifrån ett klassperspektiv. Men utbildningsminister Jan Björklund (FP) slingrade sig.
När han fick frågor om varför de svenska skolresultaten sjunker återvände han i stället hela tiden till invandringen. Det är alla nya, invandrade elever som inte är så bra på svenska språket som dragit ner resultaten menade Björklund, trots att nyanlända utgör en försvinnande andel av alla skolelever och det verkliga problemet enligt Skolverket är segregationen.
Det lät som en repris på Fredrik Reinfeldts uttalande om att vi egentligen inte har så hög arbetslöshet i Sverige – i alla fall inte om vi bara räknar ”etniska svenskar mitt i livet”.
Är klassbegreppet – som de konservativa hävdar – omodernt? Eller är det som liberalerna hävdar mer rationellt att tala om individer som liksom atomer rör sig självständigt i samhället utan att vara förbundna till varandra i maktrelationer?
När man slutar prata om klass leder det sällan till att man i stället talar om individer. Det är en liberal önskedröm. I stället tar andra grupptillhörigheter över. Ofta hamnar man i en uppdelning av människor som har ett arbete, ibland slarvigt benämnda medelklass, och dem som inte har det (ibland föraktfullt benämnda underklass).
Trots en ovilja att tala om klass avslöjar liberaler ofta en vurm för en arbetsam och strävsam medelklass, det vill säga skötsamma människor med ett arbete.
En allvarligare risk när klassbegreppet kastas på sophögen, är att Sverigedemokraternas fascistiska indelning i svenskar respektive icke-svenskar får råda. Vi vet vart den indelningen av människor leder i slutändan. Därför är ett uppdaterat klassbegrepp avgörande för en samtida antirasism värd namnet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
