Håkans Hörna Från Badjävlar till Vita Huset och Veep. Håkans hörna guidar dig genom några decennier av försök att skildra det politiska livet i serier och på vita duken.
Vita huset är en amerikansk serie man lätt kan bli nostalgisk över. Av olika skäl. I original hette den ”The West Wing”, vilket är den del Vita huset där Ovala rummet ligger och presidentens politiska stab huserar. Mittpunkten i hela denna långa, ja långa serie är president Jed Bartlet (spelad av Martin Sheen). Han är en intellektuell och hederlig amerikansk politiker. Serien formar en bild av det bästa av det progressiva USA. Även om serien inte undviker de mörka sidorna i politiken, som beslut om militära operationer och interventioner.
Vita huset visar att politik inte behöver vara cynisk och kan innefatta goda ideal och värderingar, utan att för den sakens skull bli idealistisk. Den kontrasterar många andra politiska serier, som exempelvis House of Cards, där allt är makt och strävan efter makt, till vilket pris som helst. Vita huset visar stor respekt för det politiska hantverket, och presidentens medarbetare spelar i långa stycken huvudrollen. Kanske är det därför så många politiker och politiska nördar gillar Vita huset. I Sverige framställs ofta anställda i den politiska klassen som mörka och suspekta typer. I Vita huset är de duktiga och engagerade människor som jobbar hårt för det allmänna bästa. Det sägs att serien under årens lopp lett till att många, särskilt unga, sökt sig till politiken.
Spelet och samspelet, eller bristen därpå, mellan ministern, medierna och medarbetarna gör detta till en rå och intensiv men samtidigt avslöjande serie om politik i vår tid
Yes, Minister (och senare Yes, Prime Minister) är den klassiska brittiska teve-serien om ministern och sedermera premiärministern Jim Hackers vedermödor i Westminster. Serien spelades in och sändes i svensk teve på 1980-talet. Jämfört med senare serier har den något godmodigt och försonande över sig. Mycket handlar om spänningen mellan Hacker och hans statssekreterare sir Humphrey Appleby, som är ”opolitisk”, eller i varje fall sitter kvar år efter år medan ministrarna kommer och går. Det är en oerhört fyndig och rolig komedi om spänningen mellan politik och byråkrati, en underskattad och underforskad dimension i demokratin. För sir Humphrey är en fena på att fördröja och förhindra att politiska förslag realiseras. I slutändan blir det mesta som det alltid har varit, ett slags status quo består efter alla debatter och konflikter. Det är svårt att inte tänka på PG Wodehouses klassiska karaktärer Bertie Wooster, en slö och dryg aristokrat, och hans betjänt Jeeves, synnerligen bildad och smart, som alltid räddar Bertie från den ena katastrofen efter den andra. Serien är fortfarande outstanding, om än i ett tempo som kanske inte riktigt passar dagens tevetittare?
Det är annorlunda med The thick of it,* som I Sverige fick den missvisande titeln Trist herr minister. Här har vi lämnat sir Humphrey bakom oss. I stället är det Malcolm Tucker, premiärministerns kommunikationschef, som står i centrum, modellerad efter Tony Blairs medarbetare Alastair Campbell, som hela tiden mest skriker och skäller ut folk. Vi har nu trätt in i spinndoktorernas tidevarv. Kommunikationen står i centrum, där bilden är viktigare än innehållet. Premiärministern syns inte till överhuvudtaget. Däremot ministern på departementet där allt utspelas. Och ministern som typ påminner om Hacker i föregångaren från 1980-talet (i grunden alltså osäker och oerfaren i rollen och beroende av sina medarbetare). Det är spelet och samspelet, eller bristen därpå, mellan ministern, medierna och medarbetarna som gör detta till en rå och intensiv men samtidigt avslöjande serie om politik i vår tid. Personligen är detta min favorit, ett måste för alla som är intresserade av sådana här saker. Det är också ett tidsdokument från Blair-åren. Även om historierna är skruvade hände de i någon variant också (tror jag) i verkligheten, som ju ibland till och med överträffar dikten.
Manusförfattaren Armando Iannucci är en mästare i denna genre. Hans texter och dialoger är snabba, brutala och oerhört roliga. Han har skrivit och regisserat The Thick of it. Han gjorde sedan också filmen In the Loop, där hela konceptet och personerna flögs till USA och giftes ihop med politikerkaraktärer i USA. Den var inte lika bra. Men han har sedan gjort den fantastiska Veep, om den kvinnliga vicepresidentens vedermödor med absurda krumbukter och märkliga stickspår i en svår och hård politisk amerikansk verklighet. Min personliga favorit är ändå Iannuccis film The Death of Stalin. Den präglas av samma rappa dialoger men utspelas i det sovjetiska maktgarnityret efter Stalins död och baseras på en roman med samma titel. Det är skruvat och roligt och tragiskt, allt blir värre och konstigare i en diktatur, för här handlar politiken om liv och död. Det är bara det att hela grundhistorien är sann. Om än dramatiserad. Vilket gör den ännu mer skrämmande. Det finns en tomhet i maktens rum när man bokstavligen av någon outgrundlig anledning riskerar att bli skjuten bara så där, såsom det var på Stalins tid. Filmen skildrar början på ett töväder efter decennier av reell och mental terror. Och var är vi nu?
Det går förstås inte att gå förbi House of Cards, men då tänker jag inte på den amerikanska varianten med Kevin Spacey och Robin Wright i alla dessa mörka säsonger om den amerikanska politiken. Den serien blev sämre och sämre för varje säsong. Ja, det gäller att sluta i tid. Det brittiska originalet var bara tre säsonger lång. Den skildrar maktkamperna i torypartiet efter Margaret Thatchers avgång. Francis Urquhart som chefsinpiskare med Machiavelli i blodet lyckas ta sig fram till makten. Precis som sin efterföljare Frank Underwood talar han direkt med sin sardoniska blick och röst in i kameran, fäller sina motståndare med ojusta och oärliga metoder och tar livet av en och annan. Det är en brutal drift med ett parti och en politisk kultur som gått vilse i sina egna intriger och maktkamper. Det intressanta i sammanhanget är att serien baseras på en roman författad av Andrew Davies som själv hade en tung chefspost i det konservativa partiet. Och House of Cards sägs vara inspirerad av Shakespeares Macbeth och Rickard III.
Nu blir det av naturliga skäl många anglosaxiska serier. Men jag vill också slå ett slag för franska Baron Noir. Här är det Philippe Rickwaert från Dunkirk som tar sig fram precis som Urquhart med den skillnaden att han är en man av folket. Han har inte heller några skrupler utan gör allianser med tidigare fiender och överger gamla allierade för att nå toppen i Socialistpartiet. Det är en mörk historia. Den har också kallats för ”Republikanska gangsters”, här ska republikansk förstås inte förstås i amerikansk utan fransk mening. I slutet speglar serien också de politiska omvälvningar som Macron stått för i franska politik, vilket ger serien en särskild aktualitet. Man kan i sammanhanget också nämna The Politician som handlar om en ung kille som alltid drömt om att bli president i USA. Han börjar med att bli studentkårens ordförande. Förflyttad till denna nivå blir alla ticks och tricks i dagens politiska värld smått löjliga och pinsamma. Och just därför sevärt och roligt.
Jag tror att detta är den bästa dokumentär som gjorts om en valkampanj överhuvudtaget
En annan favorit är dokumentären från det amerikanska presentvalet 1992, The War Room. Jag tror att detta är den bästa dokumentär som gjorts om en valkampanj överhuvudtaget. Valkampanjen var ju också dramatisk och spännande. Mot alla odds slog Bill Clinton ut George Bush den äldre från presidentposten. Clintons kampanjupplägg exporterades sedan över hela världen och Socialdemokraterna snodde hela konceptet i segervalet 1994. Något jag själv hade möjlighet och dokumentera i boken ”Bakom Mona Sahlin. Ett reportage om Valhall, politiken, medierna, marknaden och valet”. Valhall var War Room på svenska. Bill Clintons styrkor och svagheter, framgångar och tragedi, beskrevs senare av Joe Klein i romanen ”Primary Colours”. Han kunde förföra en publik och förförde många kvinnor. I filmen spelade John Travolta Clinton och Emma Thompson Hillary Clinton, båda var lysande.
Här i Sverige har vi inte så mycket att skryta om i den här genren. Danska Borgen står sig väl, det är ett lysande nordiskt undantag. Generellt håller danska teveserier hög standard. Även om den sista säsongen av Borgen som kom efter tio års uppehåll inte riktigt höll måttet. Återigen, det gäller att sluta i tid. Den svenska teveserien Kronprinsessan byggde på en bokserie av Hanne-Vibeke Holst, men var en flopp.
Jag kommer att tänka på Ministern från 1970 med Jarl Kulle i huvudrollen, som egentligen mest handlade om sonen Mats Peter, som föräldrarna inte har tid med. Det var en stark film då. Filmen Fyra år till från 2010 var ok men inget som gjordes för evigheten. Nu var det också andra tider. Partiledare är gift med en kvinna, men blir kär i en man. Och han befann sig på den andra sidan blockgränsen: Frågan är vad som kan tänkas ställa till det mest i verkliga livet.
Visst har det däremot gjort filmer om politiska frågor i en vidare bemärkelse. Lars Molins Badjävlar är en underbar temperaturmätare på den politiska debatten 1971. Bo Widerbergs Ådalen 1931 är fortfarande en fantastisk och komplex skildring av ett vägskäl i svenskt samhällsliv, såväl i politiken som i arbetslivet. Och jag tänker på Jonas Simas dokumentärer från Tage Erlanders sista valrörelse 1968 och den dramatiska valrörelsen 1973 med Olof Palme, då såväl kungens bortgång som Norrmalmstorgsdramat spelade en viktig roll i fonden, och där det hela slutade med jämnt skägg mellan blocken. Båda är sevärda ännu femtio år senare. Man kan notera att den första bara hette Tage och den andra Våran Olof. 1968 fanns inga spinndoktorer och Tage Erlander turnerade med hustru Aina vid ratten runt Sverige i en Amazon.
Jag har säker glömt en och annan pärla och tar gärna emot tips: hakan.bengtsson@arenagruppen.se.
Håkan Bengtsson
*En förklaring: “In the Thick of it”: mitt i det eller mitt i den. Som i följande uttryck: Ett slagsmål utbröt i baren och han befann sig plötsligt ”In the Thick of it”. Det kan ibland vara ”slagsmål” även i politiken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
