ledare Trots att flera borgerliga röster börjat kritisera tilltron till marknaden som vägen till en bättre välfärd är det sällan som samma debattörer pekar ut inkomstklyftorna som en viktig fråga. Det skulle kanske vara för mycket socialism i deras tycke?
Rapporterna duggar tätt om de allt större ekonomiska klyftorna i vårt land. Men de borgerliga röster som på sistone vaknat till liv och hävdar att deras partier misskött välfärdsfrågorna vågar sällan eller aldrig tala om de växande inkomstskillnaderna.
Detta trots att beläggen är entydiga för att någonting gått snett i det förr så jämlika Sverige.
Häromdagen slog Nordiska Rådets expertpanel fast att de ekonomiska klyftorna växer snabbast i Sverige bland de nordiska länderna. Och att det är de med högst inkomster som ökat mest under det senaste tio åren.
Det är nu inte någon särskilt originell iakttagelse. Medierna gäspade, och det blev på sin höjd en enspaltare när LO ungefär samtidigt kom med sin återkommande genomgång av skillnaderna mellan löntagarna och de ekonomiska eliterna. För resultatet var det gamla vanliga. Att direktörernas årsinkomster stuckit iväg med ytterligare en industriarbetarlön sedan förra året.
Och strax före jul gav den statliga långtidsutredningen en liknande bild. Inkomstklyftorna växer i vårt land, därför att kapitalinkomsterna starkt ökar och att transfereringarna gradvis försämrats av politiska beslut.
Men det handlar inte bara om att välfärdsbidrag av olika slag urholkats. Tidningarnas Telegrambyrå kom i förra månaden med en uträkning om att ett villaägande hushåll i Danderyd tjänar 200 000 kr per år på de slopade fastighets- och förmögenhetskatterna. Det är ungefär lika mycket som en undersköterska får in efter skatt på ett år.
Att det inte blir folkstorm när sådana siffror publiceras förvånar. Kanske beror det på att så många delar av samhället är inlåsta i marknadsdogmatism, mer i Sverige än i våra nordiska grannländer.
Med marknadens makt följer att avkastningen till aktieägarna går i första hand, och då måste ju vinsterna vara betydligt högre än lönerna. Se på vårens avtalsrörelse där industriarbetsgivarnas bud är 1,4 procent, vilket betyder sjunkande reallöner, i ett läge när många börsföretag samtidigt redovisar miljardvinster.
Att det inte blir folkstorm när sådana siffror publiceras förvånar. Kanske beror det på att så många delar av samhället är inlåsta i marknadsdogmatism.
Nu börjar det mest naiva marknadstänkandet ifrågasättas en smula av borgerliga debattörer, som Håkan Boström i Göteborgs-Posten, Anna Dahlberg i Expressen och MUF:s ordförande Benjamin Dousa.
Det är bra att dessa opinionsbildare på sistone klagat över att de borgerliga partierna accepterat att oseriösa företag profiterar på offentliga välfärdsmiljarder. Men att resultatet många gånger är växande klyftor blundar dessa liberaler för. Det är som om ord som »växande klyftor« helst inte får uttalas.
Liberala röster har på sistone också blivit kritiska till den tidigare så omhuldade arbetskraftsinvandringen. Men hur kan man distansera sig från ofta uppenbart slavliknande förhållanden för dem som tas hit, utan att med ett ord nämna huvudorsaken, arbetsgivarnas oinskränkta rätt att importera billiga människor också till yrken där inte finns arbetskraftsbrist?
Sådana är liberalerna. De kan vara samhällskritiska, men bara en bit. Mer jämlikhet och att arbetsgivarnas makt ska minska – det är förkastlig socialism.
Hur är det med januaripartierna då? Visst, växande ekonomiska klyftor nämns i januariavtalet och en skattereform som ska utjämna dessa klyftor utlovas.
Men partierna bakom avtalet är inte ense om att höja kapitalbeskattningen, som är den främsta motorn bakom de växande inkomstskillnaderna. Och januaripartierna vill, som alla vet, ge många Danderydsbor en extra dusör på i snitt 17 500 kr om året när värnskatten slopas. Så man kan undra hur det hela ska sluta.
Nu har det emellertid dykt upp en liberal som vågar tala om klyftorna. Det är Handelshögskolans chef Lars Strannegård. I en debattartikel häromdagen menar han att de växande inkomskillnaderna ökar intresset för filantropi, alltså att våra miljardärer ska satsa på välgörenhet.
Fast i 30-40 års tid har Handelshögskolan lärt ut nyliberalismens grundsats, att egenintresset alltid är viktigare att tillgodose än allmänintresset. Har Strannegård glömt det?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
