Det är svårt att komma på något mer cyniskt än de myter som ibland sprids om ensamkommande flyktingbarn. Fastighetspriser blir viktigare än människovärdet när boenden planeras i det egna bostadsområdet och barnen misstänks ljuga om sin ålder med syftet att bedömas just som barn.
Till raden av myter om invandring att kasta över bord kan vi efter Ekots granskning i veckan lägga föreställningen om att barn skickas ensamma till Sverige för att på sikt kunna få hit andra familjemedlemmar. Genomgången av ensamkommande flyktingbarn som beviljats asyl mellan 2007 och 2010 visar att endast en av tio av dem har föräldrar eller syskon som kommit efter.
Björn Eriksson har på regeringens uppdrag utrett kommunernas mottagande av de de ensamkommande barnen. Redan då, för två år sedan, uppmärksammade han vanföreställningarna. I en kommentar helt nyligen satte Eriksson fingret på varför myterna är så allvarliga: ”Man fick en känsla av att det ibland var ett skenargument för att slippa ta ställning till att ta emot ensamkommande flyktingbarn, alternativt att man faktiskt inte visste”.
Skalan går från skenargument eller okunskap. Allt för ofta utspelar sig politiska diskussioner och förslag om invandring någonstans där emellan. Integrationsminister Erik Ullenhag befinner sig dessvärre där efter helgens utspel om att nyanlända invandrare kan få sänkt ersättning om de inte flyttar till orter där det finns jobb. För vid närmare granskning var det svårt att få fram uppgifter om det så kallade ”problemet”. Pinsamt nog kunde varken ministern eller hans pressekreterare säga något om omfattningen.
Obekräftade uppgifter håller inte som grund för politik, undersökningar är bättre. I veckan kom också delar av den första levnadsnivåundersökningen bland utrikes födda som kan bli ett intressant underlag för diskussioner om arbetslivet och hur vi kan komma till rätta med diskriminering. Resultaten bekräftar gruppen infödda mäns orimligt gynnsamma position och att inrikes födda i snitt har en lägre utbildningsnivå.
Det är oerhört viktigt att den här typen av myter granskas. För likt bilden av de så kallade ankarbarnen, som den påstådda gruppen ensamkommande flyktingbarn har kallats, får de lätt fäste. Då låter vi frågor om utsatta grupper skymmas av rasistiska förenklingar.
Eller som i fallet med Ullenhag och arbetsmarknaden för nyanlända invandrare. Fokus hamnar på (påhittade?) individers beteende i stället för att ta ett större grepp och diskutera diskriminering och vad som stänger ute respektive släpper in människor på arbetsmarknaden.
Genom att slå hål på myter undviker vi att konstruerade problem tar över viktiga diskussioner. Dessutom är det en av vägarna för att hindra att oro, förenklingar och rädsla för det främmande blir felaktiga utgångspunkter för hur vi formulerar politiska förslag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
