Dom där uppe, dom där nere

Socialdemokraternas stora överlevnadsfråga är inte Suhonen, utan hur de ska minska avståndet mellan partiledning och väljare.

Nu har en vecka gått sedan publicitetslavinen kring Daniel Suhonens bok om Juholt kom i rullning. Men hittills har det mesta av debatten handlat om det yttre; om författarens starka narcissism, partiledarens tafatthet och verkställande utskottets omtalade dolkstötar.

Samtidigt finns det i Suhonens bok en kärna värd att diskutera: att vi fått politiska partier som mindre än någonsin speglar sina väljares åsikter. Han exemplifierar med att 93 procent av S-väljarna inte vill ha vinster i välfärden, men att partiet tvekat och mumlat. Beror det på, som Suhonen skriver, att kapitalet upprättat en ”transithall” inne i partiet?

Ingen av dem som har kommenterat boken har insett att han beskriver ett allmängiltigt demokratiskt problem, som omfattar de flesta stora europeiska partier, inte bara de socialdemokratiska.

Statsvetaren Peter Maier deklarerar i boken ”Ruling the void” (ungefär ”Styra tomrummet”) att partidemokratins tid är förbi. Det vill säga att partierna inte längre förmår ”ge röst åt folket”, att partierna inte längre är ute efter förändring, utan efter att erövra och behålla makt.

Parallellt med detta har vi fått ett växande folkligt ointresse, inte för politiken som sådan, men för partiernas trixande och triangulering, alltså att härma varandra.

Suhonens tal om en transithall för kapitalet påminner om George Monbiots krönikor i Guardian, som har beskrivit brittisk politik som att företagens intressen är ”invävda i alla de tre stora partiernas strukturer”. ”Varför tolererar vi en politik som inte erbjuder några tydliga val? En politik där miljonärer, storföretag och fega medier styr”, skrev han i våras.

Det finns i Maiers och Monbiots budskap en pessimistisk ton. Men ger man inte längre partidemokratin något hopp, dukar man bara för månglarna. Dessa kan hållas på bättre avstånd med två eller tre års karens för att gå från politiken till näringslivet och lagstiftning om öppen partifinansiering.

Och om partisekreteraren Carin Jämtin inte är beredd att be om ursäkt för hur man hanterade Håkan Juholt, har hon en angelägen uppgift i att minska avståndet mellan partiledning och väljare. Något som blivit ännu mer akut sedan vi fått en ny regering, som oundvikligen kommer att träffa en del konstiga och svårbegripliga kompromisser.

Söndagens opinionsmätning där Socialdemokraterna efter valet tappat 4 procentenheter tyder på att här finns ett stort glapp. Varför inte fem regionala konferenser nästa år, vart och ett med olika teman: skolan, vinster i välfärden, energi, utrikespolitik och transporter, där politiken förklaras och ventileras?

Socialdemokratin överlever säkert Suhonens bok. Men den stora överlevnadsfrågan kvarstår: att få till stånd en dialog mellan de däruppe och de därnere.