Ledare Under exceptionella kriser kan stridande parter och partier sluta ett slags borgfred. Där är vi nu. Budgetdebatten i Sveriges riksdag i veckan var fri från de gamla vanliga replikskiftena och avslutades i förtid, att ta poäng på politiska konfrontationer är det inte läge för just nu.
Hotet kommer den här gången inte från en yttre eller inre fiende – utan från ett osynligt men förödande och smittsamt virus. Vi har inte en samlingsregering som under andra världskriget, men beträffande de stora dragen råder någon slags konsensus mellan regeringen, dess samarbetspartners och oppositionspartierna till höger och vänster.
Vårbudgetens grundpelare utgår från de utfästelser som regeringen redan offentliggjort, riktade till företagen, löntagarna och välfärden. Den ideologiska konflikten tycks för tillfället bilagd. Snarare är det så att oppositionen vill att regeringen gör mer. Möjligen ligger det en ideologisk skillnad i att Moderaterna vill ge mer pengar till företagen (utan motkrav) medan Vänsterpartiet hellre talar om att ge mer pengar till välfärden. Men är det ändå inte lite uppseendeväckande att Moderaterna nu vill spendera mer än den s-ledda regeringen och tycker att finansministern är för »kameral«? Men under finanskrisen 2008 var den moderatledda regeringen restriktiv med statliga stimulanser och motsatte sig att staten skulle möjliggöra korttidspermissioner.
Det finns kort sagt bara en enda möjlig position i dagens läge: kräv mer! Kanske är det så enkelt. I detta akuta ekonomiska läge går det inte att kräva mindre statliga insatser. I varje fall inte för den som vill överleva politiskt. Samtidigt är det som om kompassen snurrar här och där. Regeringen drev mitt under krisen igenom ny lagstiftning som ger den svenska ministären mer makt att utfärda dekret. Ett på det hela taget missriktat och feltajmat initiativ.
Coronakrisen belyser dagens orättvisor, klassklyftor och politiska tillkortakommanden.
Moderatledaren Ulf Kristersson motsatte sig först propån, accepterade den sedan för att i nästa stund kräva ännu mer makt till regeringen. Ibland går det snabbt i flip flop-fabriken, särskilt när corona kastar sin skugga över oss. Värre var det förstås med Ebba Busch, som skyllde de många dödsfallen på äldreboendena i Stockholm på Socialdemokraterna, ett utspel helt i Donald Trumps anda.
Men annars är det förstås bara fråga om ett tillfälligt stillestånd. Redan nu pågår den lilla förpostfäktningen för den stora efter-corona-striden. Det framgår exempelvis att januaripartierna inte är överens om vad som bör ske i nästa fas. Finansminister Magdalena Andersson talar om behovet av offentliga investeringar. Medan Liberalerna och Centern verkar vilja komma tillbaka till den restriktiva finanspolitikens dogmer så fort som möjligt.
På fPlus menar den liberale ekonom-historikern Henrik Malm Lindberg att stater under krig och kriser ökar sin makt över ekonomin och genomför regeringar som har en »tendens att bli långvariga«. I Dagens Industri varnar Tobias Wikström för »en bestående vänstergir efter krisen«. Ja, så låter det lite här och där på liberala och borgerliga ledarsidor.
Man kan förstå att de är oroliga. Om vi nu har råd med bättre a-kassa och avskaffad karensdag (vilket generellt kan vara bra också för folkhälsan även när vi inte har corona att tänka på) för så många, varför skulle vi inte ha resurser för bättre sociala trygghetssystem när vi går tillbaka till vardagen? Och Financial Times, av alla, argumenterar för att regeringarna måste spela en mer aktiv roll i ekonomin och att offentliga tjänster bör ses som investeringar inte belastningar och att vi behöver bättre villkor på arbetsmarknaden. Coronakrisen drabbar i synnerhet de som har en svag ställning i samhället. Financial Times lyfter i det sammanhanget fram svagheterna i eller frånvaron av ett fungerande socialt kontrakt. Krisen belyser dagens orättvisor, klassklyftor och politiska tillkortakommanden. Under andra världskriget förberedde framsynta politiker för vad som skulle komma sedan och omfattande sociala reformprogram. Financial Times efterlyser motsvarande politiska ledarskap i dag.
Hur djup blir den ekonomiska nedgången? Svaret är att ingen vet. Varje kris är unik. På 30-talet kastades USA och Europa ned i ett djupt mörker. 2008 drabbades världsekonomin av ett finansiellt stillestånd men systemet syresattes snart med billiga pengar i en betydande omfattning. Nu har stora delar av världsekonomin släckts ned mer eller mindre över en natt för att hindra smittspridningen och skydda medborgarna. För första gången sedan andra världskriget väntas världsekonomin krympa 2020. Jag har sett skattningar som ligger på minus två till tre procent. Men allt är synnerligen osäkert.
I Magdalena Anderssons värsta scenario kan BNP-tappet i Sverige blir 10 procent. WTO räknar med att den globala handeln minskar med mer än 30 procent i år. Det kan gå bättre men det kan också gå mycket sämre.
Oavsett vilket befinner vi oss vid en vändpunkt i vår historia. Globaliseringen har förmodligen peakat. Och därmed den strikt avreglerade marknadsekonomi vi haft och sett de senaste decennierna. Mycket kommer att återgå till det gamla. Industrierna drar igång igen. Tjänstesektorn startar upp. Även om det kan ta tid och många kommer att drabbas av arbetslöshet och försämrad ekonomi. Den bördan kommer inte att fördelas rättvist. Därför blir aktiva insatser från politiken och det offentliga nödvändiga och betydelsefulla. Därför kommer den ekonomiska infrastrukturen att restaureras och renoveras.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
