ledare På söndag inleds FN:s internationella klimatmöte i Katowice i Polen. Det är ett försök att följa upp Parisavtalet som slöts för tre år sedan. Vad har hänt sedan dess?
Ambitionen då var att hålla ökningen den globala uppvärmningen en bit under 2 grader.
Klimatrapporterna inför söndagens FN-möte, COP24 i Katowice har på sistone duggat tätt. Det finns ett gemensamt tema. Det är inte längre ett hot om någonting som kan hända i framtiden. För de farliga utsläppen minskar inte, de ökar.
Redan nu ser man hur våra livsvillkor försämras genom klimatet.
Det går inte att blunda för skogsbränderna i Kalifornien och hur Venedig står under vatten, fast det bara är några yttre tecken av många på att utvecklingen går snabbare än förut.
Klimatförnekare som president Trump i USA driver ju tesen att det kostar för mycket att minska de fossila utsläppen. Men intressant nog är det faktiskt tvärtom.
En rapport i fredags, som 13 amerikanska federala myndigheter och 300 forskare står bakom, slår fast att uppvärmningen redan kostar miljarder dollar genom felslagna skördar, mindre tillgång till dricksvatten och sämre hälsa. Och att kostnaderna kommer att stiga.
Särskilt intressant i den amerikanska rapporten är att kostnaderna för uppvärmningen främst drabbar de fattiga. Men det gäller också priset för att bromsa klimathoten.
Man kan se dilemmat i de gula västarnas revolt i Frankrike mot höjda skatter på bensin och diesel, från början främst ett uppror från de mindre bemedlade på landsbygden.
Hur ska man kunna predika vikten av låg tillväxt för miljoner av västvärldens knegare, vars reallöner stått still i flera årtionden?
Lärdomen är kanske att för ett framgångsrikt klimatarbete måste finnas en mer aktiv fördelningspolitik, att bördorna av den för alla nödvändiga omställningen från början fördelas så rättvist som möjligt.
Vi behöver mer än någonsin den stat, som marknadsliberalerna försökt tänka bort under de senaste decennierna.
Nyliberalismen har försökt få oss att tro att allt blir bra, bara vi gör det vi som individer själva tjänar på. Men de gemensamma insatser som nu behövs, kräver ett omtänkande.
Vi behöver mer än någonsin den stat, som marknadsliberalerna försökt tänka bort under de senaste decennierna.
Men uppförsbacken är mycket brant. Kommer politikerna att våga göra det som anses mest effektivt för att bromsa uppvärmningen, att genom hård beskattning prisa bort olja, kol och gas från marknaden? Risken är stor att man sneglar på andra länder och håller skatten så låg som möjligt av konkurrensskäl.
Vi skulle behöva en ny global myndighet, som satte en tvingande global skatt på fossila bränslen.
Men en sådan verkar avlägsen i en tid när nationalister förkastar internationella avtal, som Trump som lämnar Parisavtalet.
Ibland har man raljerat över individer som är engagerade i klimatfrågan. Att äta mindre kött och flyga så lite som möjligt rubbar ju inte den växande globala uppvärmningen.
Men med tanke på hur ofta makten är handlingsförlamad är frågan om inte vanliga människors inlevelse och vrede är nödvändig för att vi ska få ett verkligt genombrott i klimatfrågan. Den australiska skolstrejken för klimatet, inspirerad av svenskan Greta Thunberg, är en ljusglimt i mörkret.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
