De mätta dagarna är över

ledare Internationella kvinnodagen är en bra dag att påminna om hur djupt jämställdheten engagerar i stort sett alla svenskar.

I SVT:s undersökning inför valet 2018 rankades den som tredje viktigaste frågan. Därför är det kanske inte så konstigt att vi finns med bland den handfull av jämställda länder som lyfts fram i Världsbankens färska rapport ”Women, business and the law”.

På tio år har utvecklingen gått från noll till sex länder som får full poäng på jämställdhetsskalan. Världsbanken har tittat på en rad faktorer som påverkar kvinnors levnadsvillkor, bland annat hur lätt det är för kvinnor respektive män att röra sig fritt, vilken möjlighet en har att styra över sina egna tillgångar, hur arbetsvillkoren, pensionen och lönerna ser ut, och vilka restriktioner som hindrar oss i arbetslivet.

Men trots att utvecklingen går åt rätt håll, har vi fortfarande bara drygt 75 procent av männens totala ekonomiska möjligheter och rättigheter. Det betyder att det är en lång väg kvar till en fullt jämställd värld, och med utgångspunkt i Världsbankens rapport har amerikanska CNN räknat ut att det kommer att dröja till år 2073 innan kvinnor blir helt jämställda inom de områden som undersökts.

Förutsatt att utvecklingen inte stannar av, vill säga. Och det kommer den kanske att göra.

Deltidsarbetet och instängningen i typiska kvinnoyrken är enorma hot mot jämställdheten.

Även i Sverige finns nämligen fler och fler oroande tecken på tillbakagång. Valet 2018 kom trots väljarkårens preferenser inte att handla om jämställdhet, snarare tvärtom. En intressant parallell kan dras till klimatångesten, som inte alls verkar leda till uppgång för partier med miljön på agendan.

Valresultatet resulterade istället i en högermajoritet i riksdagen och den rödgröna regeringen har tillträtt med stöd av två marknadsliberala partier med krav på reformer som om de genomförs kommer att leda till ett ökat tryck på försämrade löner och villkor, särskilt i kvinnoyrken.

När LO inför 8 mars presenterar sin Jämställdhetsbarometer, konstaterar man återigen att den stora kvinnofällan på svensk arbetsmarknad är deltidsarbete. LO-kvinnor har på grund av det den i särklass lägsta faktiskamånadslönen. Att så många arbetar deltid beror både på att tillgång till heltidsjobb saknas och att jobben i sig är så fysiskt och psykiskt hårda att många inte orkar arbeta heltid. För kvinnliga tjänstemän är istället huvudansvaret för barn och familj den avgörande faktorn.

Oavsett orsak så är deltidsarbetet och instängningen av kvinnor i typiska kvinnoyrken – på en arbetsmarknad som fortsätter att vara världens mest segregerade – enorma hot mot jämställdheten.

Tiden när vi var mätta, belåtna och bäst i jämställdhetsklassen är över – nu är det dags att ta tag i strukturproblemen som ingen vågar prata om – de som avgör vår framtid.