Det är frukost på Centrum för näringslivsforskning. Jesper Roine och Daniel Waldenström presenterar en uppsats som visar att den rikaste procenten svenskar äger en betydligt större andel av de privata förmögenheterna än vad SCB redovisar. Om man inkluderar de värden som ligger i familjeägda företag och vad som finns placerat i utlandet kan andelen vara så hög som 32 procent. Man får gå tillbaka till början av 1900-talet för att hitta en lika ojämn fördelning.
Även internationellt utmärker sig Sveriges förmögenhetskoncentration. I USA äger den rikaste procenten knappt 35 procent av de privata förmögenheterna. DN skrev häromdagen att detta "kan uppfattas som att svenskarna är minst lika ojämlika när det gäller ägandet som amerikanerna".
"Tänka sig att Sverige inte är mycket mer jämlikt än USA", säger centerpartiets tankesmed Martin Ådahl och Svenskt Näringslivs Stefan Fölster myser. Han har just informerat oss om att uppsatsen bara bekräftar det han själv alltid har sagt. I sin bok "Jämlikheten som försvann" skriver Fölster att det är ett rättviseproblem att en större andel amerikaner än svenskar har stora privata förmögenheter och det kan han naturligtvis få tycka. Däremot går det inte att utifrån enbart den privata förmögenhetskoncentrationen dra slutsatser om att Sverige skulle vara lika ojämlikt som USA.
Den amerikanska samhällsmodellen gör att vanliga medborgare måste ha privata förmögenheter. Amerikanen behöver runt 30 procent av sin inkomst till sjukvård, pension och utbildning, vilket ju är en ungefärlig svensk kommunalskatt. I Sverige finns välfärdsstaten och socialförsäkringarna som buffert och behovet av privata förmögenheter blir mindre. Sverige har valt en annan väg, en mer framgångsrik. USA präglas av stora sociala misslyckanden.
Enligt högern ska man visserligen inte gråta över sådana missförhållandena. Vissa individer lyckas ju bevisligen undkomma dem. Har alla bara lika möjligheter i starten, är samhället rättvist. Richard Tawney har kallat det för en "grodyngelfilosofi". De allra flesta grodyngel blir aldrig mer än grodyngel. De kan trösta sig med att i alla fall några av dem kommer att bli grodor och komma upp på land som framgångsrika medborgare med privat förmögenhet och medlemskap i skattebetalarnas förening.
Den mest begåvade entreprenören skall till låga skatter tillåtas kravla sig upp, som om det ädlaste sättet att använda en begåvning på är att böka sig upp på strand medan ens följeslagare håller på att drunkna. Det är högerns syn på rättvisa och precis som Irene Wennemo påpekade på gårdagens seminarium har arbetarrörelsen varit dålig på att bemöta den.
Peter Akinder efterlyste i Östran att socialdemokratin ska återge jämlikheten sin rättmätiga plats som tydlig vision i den dagliga politiken. Peter Akinder har rätt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
