Borgerligheten Deras enda chans att ändra spelplanen är att klippa banden till Sverigedemokraterna, och det kommer inte hända.
Hela den gamla, numera nedlagda borgerliga alliansen samlar i dag 26 procent av väljarna. Fyra procentenheter mindre än Nya Moderaterna på egen hand fick i valet 2010, den gången de hoppades att för första gången bli större än Socialdemokraterna, men misslyckades. Marginalen var dock mindre än en procentenhet.
I dag är Socialdemokraterna omkring tio procentenheter större än alla de gamla allianspartierna. Dessutom måste Centern räknas bort ur samarbetet i dag, vilket gör Sverigedemokraterna större än alla de tre borgerliga regeringspartierna tillsammans.
Det är förstås en kollaps av stora mått, och det är svårt att inte se statsminister Ulf Kristerssons och ministern för civilt förvar Carl-Oskar Bohlins höga tonläge på Folk och försvar som ett utslag av desperation.
De ligger risigt till, och höjer tonläget därefter.
Det är inget fel att varna för att det kan bli krig, för det kan det förstås bli mot bakgrund av världsläget, men de fick det att låta som att läget var akut, och dessutom målade Kristersson upp bilden av att det finns en massa människor i Sverige som inte är riktiga medborgare eftersom de inte, enligt honom, är beredda att dö för sitt land.
Jag gissar att den viljan kan vara lite halvdan i alla befolkningsgrupper, men att många som kommit till landet som invandrare skulle vara otroligt patriotiska om det land som tagit emot dem skulle vara hotat.
Som Tomas Ramberg konstaterar i en analys i Dagens Nyheter har de senaste årens ompositioneringar i reaktionär riktning lett till att det nu saknas ett liberalt parti i mitten.
Centern kanske är detta, och vill definitivt vara det, men har inte lyckats fånga upp de liberala väljare som lämnat främst Moderaterna och Liberalerna efter Tidöavtalet med SD.
Någon kan invända att det är långt kvar till nästa val, och det är förstås sant. Men det finns just nu inget som tyder på att opinionsvindarna kommer att vända.
Borgerligheten är fast mellan SD och S.
Det enda som skulle kunna vända läget är om de klipper banden till Åkessons parti, men då faller regeringen och Kristersson, Busch och Pehrson skulle hellre äta grus än att släppa ifrån sig ministerposterna. Det var ju makten som var poängen när Tidöavtalet slöts. Socialdemokraterna skulle bort, kosta vad det kosta ville.
Samtidigt ställer det nya landskapet Socialdemokraterna inför ett dilemma. De stora grupper av liberala mittenväljare som gått till partiet sedan valet kan i nuläget antagligen inte se något annat alternativ. Men Socialdemokraterna har också lagt om sin politik i tydligt anti-liberal riktning, i de nu aktuella politiska arbetsgrupperna märks det i synen på migration, feminism, rättsfrågor och annat.
Hur mycket kan Socialdemokraterna vrida reglaget i den riktningen innan de nya väljarna drar vidare till något annat parti?
I Danmark ledde Socialdemokraternas förflyttning till att mer frihetliga vänsterpartier växte samtidigt som S plockade väljare från Dansk Folkeparti. Än har detta inte hänt i Sverige.
Just nu är frågan teoretisk eftersom alternativen upplevs som så usla. Och det kan mycket väl räcka hela vägen över nästa val.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
