debatt En stor del av samhällsförändringen har varit att privatisera den offentligt finansierade välfärden. En del förändringar har varit befogade och lett till förbättringar för många individer. Ändå är det märkligt att detta kunnat fortgå utan stora protester, skriver Lars-Olof Pettersson.
För 25 år sedan skrev journalisten Anders Isaksson en tänkvärd bok om medborgaren, staten och välfärden. Hans tes var att det alltid gick att kräva mer av staten, att medborgaren aldrig skulle bli nöjd med välfärden. Det hotade samhällsekonomin.
Jag kommer att tänka på boken vid läsningen av DN debatt där två aktivister från Timbro föreslår skattesänkningar på 250 miljarder kronor.
Tio år efter Anders Isakssons död går det att applicera Anders Isakssons tes – men från motsatt håll.
År 1990 nådde skattekvoten sin högsta nivå. Då motsvarade skatterna lite drygt hälften av den samlade produktionen, BNP. Därefter har skattereform, jobbskatteavdrag, gynnsam kapitalbeskattning successivt sänkt skattekvoten till strax under 44 procent. Med dagens produktionsnivå motsvarar det en minskning med 290 miljarder kronor.
Fortfarande är skattefrågan högaktuell i den politiska debatten. Från den politiska högern är skatterna alltid för höga. Marginalskatten ska ner. Värnskatten ska bort. Bensinskatten ska sänkas. Listan kan göras lång.
Förändringarna i kapitalskatter har inneburit den mest dramatiska fördelningseffekten. Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatten har tagits bort. Fastighetsskatten har avvecklats och ersatts av en, för de flesta fastighetsägare, betydligt mer modest fastighetsavgift.
Reglerna för beskattning av utdelning från icke noterade aktiebolag har successivt blivit allt förmånligare. En ICA-handlare med 50 anställda, en lönesumma i företaget på 15 miljoner kronor har möjlighet att ta ut 7,5 miljoner kronor i utdelning med 20 procent skatt och utan att utdelningen blir föremål för sociala avgifter.
De grupper som initialt vunnit mest på förändringarna är en övre medelklass, med höga inkomster och stort sparkapital, och för dem är en begränsad välfärdsstat inte längre en hägring utan en pågående uppfylld dröm.
En stor och viktig del av samhällsförändringen har varit att privatisera stora delar av den offentligt finansierade välfärden. Nya aktörer, allt från föräldrakooperativ till stora internationella koncerner, har erövrat en lukrativ marknad. Ibland har det kunnat ske genom att fullt fungerande offentlig verksamhet har sålts till mycket lågt pris, vilket inneburit en stor vinst för de nya ägarna redan vid övertagandet.
Många av de problem som uppmärksammats i offentlig sektor härrör också från denna privatisering. Det gäller debaclet med Nya Karolinska sjukhuset, allt från konsultnotor till byggprocess och nedskärning av personalen vid sjukhuset. Den skandal som Transportstyrelsen hamnade i hade sin utgångspunkt i privatiseringen av IT-verksamheten och IBM:s hantering av denna. Apoteken privatiserades och bristen på läkemedel i landets apotek har utgjort ett återkommande problem. Till och med när vapen stjäls från vapenskåp i regeringskansliet kan en orsak spåras i privatiseringen av vaktbolaget i regeringskansliet. Underhållet av järnvägen har privatiserats och lett till omfattande brister.
Inom vårdområdet har det fria vårdvalet varit ett flaggskepp i förändringen av vården. Nu visar en undersökning från Riksrevisionen att det lett till att fler friska sökt vård, men att färre sjuka har fått tillgång till vård. Det är svårt att tänka sig ett större underkännande av en reform som syftade till att ge mer adekvat vård till dem som har behov av det.
Mest epokgörande är kanske förändringen på skolans område. Vi har gått från en sammanhållen skola med likvärdig utformning till en marknad där skolföretagen tävlar om elevernas gunst, inte sällan med sockrade betyg som lockbete. Nyligen sökte skolkoncernen Academedia efter en person som skulle arbeta med ”uppdrag att bearbeta vårdnadshavarna under hela resan – från beskedet att de var med barn till att barnet börjar gymnasiet”. Eleverna på en privat skola ska lära sig marknadsföra den egna skolan och visa lojalitet gentemot skolan. Det har även förekommit att elever ställts utan skola till följd av skoföretags konkurs.
Resultaten av skolans privatisering har knappast varit generellt höjd kunskapsnivå, däremot har det lett till en jakt på elever, pengar och betyg.
Sverige är unikt i hela västvärlden som accepterar vinstdrivande företag inom den obligatoriska grundskolan. Trots detta beskrivs förslag för att komma till rätta med avarterna som socialistiska experiment.
En växande övre medelklass har i takt med sänkta skattenivåer och riktade subventioner till tjänsteföretag kunnat tillskansa sig allt mer personliga tjänster. Önskemålen om att få städning, trädgårdsskötsel, renoveringar, restaurangleveranser och andra tjänster utförda till låg kostnad förverkligas i allt större utsträckning. Uppfinningsrikedomen när det gäller tjänster som ska subventioneras av skattebetalarna förefaller inte ha någon ände.
Resultatet av den tillbakarullning av det relativt jämlika samhället går att avläsa i växande klyftor. Den så kallade ginikoefficienten har sedan 1970-talet ökat från omkring 0,2 till 0,32. Sannolikt har den växande ojämlikheten vuxit snabbast i Sverige av alla länder, låt vara från en mycket låg nivå. Men innebörden i ökningen är att ojämlikheten ökat med drygt 50 procent under dessa decennier.
Det är främst de allra rikaste som fått stora förbättringar under senare tid, framför allt som en följd av lågt beskattade kapitalvinster.
Alla förändringar genomförts har inte varit av ondo, en hel del har varit befogade förändringar som lett till förbättringar för många individer. Ändå är det märkligt att detta kunnat fortgå utan stora protester. Men har bollen väl satts i rullning kan det vara svårt att hejda den, vända utvecklingen och hitta lösningar som innebär minskade klyftor och tryggare tillvaro.
De grupper som initialt vunnit mest på förändringarna är en övre medelklass, med höga inkomster och stort sparkapital, och för dem är en begränsad välfärdsstat inte längre en hägring utan en pågående uppfylld dröm. Och var och hur den slutar kan ingen säga därför att det är aldrig nog, man vill alltid ha mer.
Lars-Olof Pettersson
Konsult. Tidigare fackligt och politiskt verksam, bland annat som politiskt sakkunnig hos Olof Palme och Ingvar Carlsson.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
