Det sägs att Barack Obamas budskap är luddigt och det må så vara. Däremot är han konsekvent. Att nu i dagarna en andra gång läsa hans bok "Att våga hoppas" får en att inse just hur konsekvent han är. Hur konsekvent han egentligen har varit ända sedan det där talet på demokraternas konvent 2004 som gav honom stjärnstatus.
Temat för "Att våga hoppas" är inte hur demokraterna kan vinna fler val eller hur en viss policy ska uppnås. Det är inte de vanliga politiska inköpslistorna om vad som bör genomföras och byggas. Som sossifierad svensk känner man ganska lätt att: ja, ja, visst, men hur blir det med vård, skola, omsorg?
Men "Att våga hoppas" handlar om något annat. Obama vill förändra politikens natur och med den hela det civila samhället. Han söker efter ett politiskt tilltal som enar, men som gör det utifrån progressiva värderingar.
Barack Obama vill närma sig högerns väljare utan att närma sig högern i sakfrågor. Inte genom att skriva folk på näsan att de har fel (Obama uttrycker stor förståelse för människors dragning till exempelvis Ronald Reagan och moralfrågor) men genom att hitta gemensamma nämnare.
Obama menar att dagens utmaningar är för stora för att det ska räcka att med hjälp av att positionera sig på olika sätt skrapa ihop en knapp demokratisk majoritet. Det krävs en ny bred vänstermajoritet som talar på ett nytt sätt och som kan skilja mellan sådant som har ett bestående värde och sådant som bara är för stunden: släpp symbolfrågorna, gå på det som räknas och vara ärlig med att det är svårt. Väljarna som efterfrågar detta de finns där ute, skriver Obama, de väntar bara på att de politiska partierna ska komma ikapp dem.
Det kan låta luddigt men det är så pass konkret att vi i alla fall kan konstatera att det är raka motsatsen till svensk inrikespolitik idag: alla plaskar runt i mitten men är just därför desto högljuddare och polariserande i sin kritik av motståndaren. Moderaterna är onda eftersom de är moderater och ställer du inte upp på budgetreglerna i dess nuvarande form får du en stängd dörr i ansiktet. Pang!
De små skillnadernas narcissism som dr Freud skulle uttrycka saken: När man känner igen sig själv i någon annan blir den lilla avvikelse som ändå finns likt det där irriterande födelsemärket man inte kan låta bli att hänga upp sig vid varje gång man tittar sig i spegeln. Enligt Freud är det förklaringen till varför personer som är väldigt lika kan vara mer fientligt inställda till varandra än personer som är olika. Vi har ett behov av att distansera oss från den andre för att slippa fundera över oss själva.
Barack Obamas ideal är det motsatta: eftersom vi står för olika saker måste vi kunna prata med varandra och fundera just över vår egen roll i att det har blivit så polariserat. Varför stöter vi bort människor? Och hur kan vi utifrån vänstervärderingar tala till fler?
Det är bara att hoppas att de svenska partier och fackliga organisationer som skickat stora delegationer över Atlanten för att lära sig kampanjteknik inte bara kommer hem med nya tekniska verktyg utan även en vilja att hitta ett nytt och bredare tilltal för vänstern. Det behövs.
Särskilt i tider som dessa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
