De svensktalande migranterna i Paris

Sverige utvisar dem. Frankrike ger asyl. Ett slöseri med mänskliga resurser. 

– Mitt tält var typ här, tror jag. Jag bodde här i tre veckor.

Alireza går på ett litet parkområde i centrala Paris, med bara ett broräcke som skiljer från den trefiliga bilvägen som dånar nedanför.

– Jag hamnade här från Uppsala. Uppsala är en väldigt fin stad. Jag blev chockad, förvånad och … besviken, faktiskt.

Marken är fläckvis täckt av torr jord och gräs, och under de tre veckorna som Alireza sov här, stod tälten tätt bredvid varandra. Han är en av många unga vuxna som har flyttat till Frankrike efter att ha fått avslag av Migrationsverket i Sverige. Alla pratar svenska.

En ny webbserie, Vandel, följer ett par av de här killarna i det första avsnittet – De svensktalande migranterna i Paris. Filmen ackompanjeras av pianostycken som ger den där romantiska Paris-känslan. I kontrast till berättelser från unga män om hur deras drömmar krossades i Sverige.

Filmen visar hur olika liv de har, men hur de alla är på samma resa från Sverige

Regissören Emilio Di Stefano, berättar för mig att han hade läst i andra medier om den här gruppen asylsökande som pratar svenska:

– Jag ville skildra deras situation genom deras egna perspektiv. Vad gör det med en människa att befinna sig i den sortens rotlöshet? Hur är det att riva upp allt och få börja om igen?

De flesta är unga män som har tagit sig till Sverige från Afghanistan. Alireza beskriver det så här:

– Man går på gymnasiet, man har sitt vanliga liv. Men det finns en process som pågår parallellt. Och det är den med Migrationsverket. Det är den här mardrömmen som går bredvid dig.

Omid drömmer om att bli arkitekt, och bor på ett smutsigt härbärge i Paris där kackerlackor springer på golvet. Han säger i filmen:

– I Sverige har jag vänner, i Sverige hade jag byggt mitt liv. Jag gick i skolan, jag lärde mig språket, jag gjorde allt vad jag kunde. Hur lång tid tar det innan jag bygger ett liv som i Sverige?

På gatan i Paris, under tunnelbanans broar, lever människor i hemlöshet. Vid stationen Stalingrad ligger madrasser, sovsäckar och kartonger på marken framför ett stängsel. Mostafa pekar på en tjock madrass på asfalten:

– Det här är min säng! Och vi sover två personer på den.

Efter ett par veckor kan myndigheterna ordna plats på härbärge. Filmen visar hur olika liv de har, men hur de alla är på samma resa från Sverige. Hur killarna klarar sig i den brutala verkligheten som de har hamnat i. Hjälporganisationer uppskattar att cirka 5000 asylsökande i Paris kommer från Sverige, enligt filmen.

Jag slås ändå av hur svenska de faktiskt är. Mostafa säger:

– Polisen pekade på min väska, och de hittade snus. De frågade ”vad är det?”. Jag sa ”det är snus”.

Polisen visste inte vad det var, och beslagtog snuset. Sex stockar totalt. Jag tror inte några andra människor i världen hade prioriterat att ta med sig snus.

Ghulam är ansvarig för en svenskspråkig fotbollsförening för afghaner. De har också en löparförening. Det svenska föreningslivet har nu ett eko i Paris. Mokhtar var nära att bli en svensk cricketstjärna i Göteborg, berättar han i filmen, men spelar nu för det franska landslaget.

Men egentligen handlar inte frågan om hur bra killarna är på att tala svenska, eller hur engagerade de är. Utan att Sverige väljer att utvisa människor, trots att de har asylskäl. När Frankrike ger dem uppehållstillstånd. Vad var det som gick snett?

Det har gått två år sen USA gav tillbaka makten över Afghanistan till talibanerna. Innan dess var det också ett osäkert land, men i dag är situationen värre. Eftersom de flesta ensamkommande ungdomarna tillhör minoritetsgruppen hazara, är de ännu mer utsatta i Afghanistan. Flera människorättsorganisationer pekar på att talibanerna systematiskt förföljer den folkgruppen, och utför riktade attacker utifrån deras etniska tillhörighet.

Trots det, väljer det svenska Migrationsverket att avslå de här afghanernas asylansökan i Sverige. Det gör att Frankrike blir det enda valet. För Sverige vill inte ge dem en asylprocess som är rättssäker.

Ella Stark är psykolog i Paris, och träffar många asylsökande från Sverige i sitt arbete. Hon säger:

– Jag tycker det är ett sånt fruktansvärt slöseri på människoliv. Sånt fruktansvärt slöseri. Man kan inte bli nåt annat än rosenrasande.

Filmen skildrar bara ett urval av flera tusen unga människor som har lämnat Sverige för Frankrike. De är inte bara siffror, utan riktiga människor med egna liv och drömmar. Därför behöver vi ta det här på stort allvar. De förtjänar bättre.