De unga förlorarna

ledare De yngre generationens framtidstro var redan tyngd av klimatkollapsen och ett avstannat samhällsbygge. Ovanpå det kom pandemin. För att våga leva och hångla behöver unga materiella förbättringar – det räcker inte med att skolorna öppnar igen.

Jag är så glad att jag inte går på gymnasiet längre. Inte bara för att det var en lättnad för en darrhänt typ som jag när tre år av musiklinje och elgitarrsspelande på scen var över. Jag vet bara inte vem jag hade varit idag om jag behövt sitta hemma parkerad framför en laptop halva skoltiden.

I morgon ändras rekommendationerna för gymnasieskolan, nu kan de flesta elever återvända till klassrummen. Många av de som tar studenten i vår har tillbringat halva gymnasietiden hemma. Det har haft en del fördelar, utöver minskad smittspridning säger en del ungdomar att de fått tid till sådant de inte hunnit med tidigare.

Men där någonstans tar fördelarna slut. Det är inte lätt att plugga och koncentrera sig hemma, särskilt inte om man bor trångt. Hemmaskolans negativa inverkan på psykisk hälsa har varit allvarlig. En svensk studie visade att många upplevt ångest, ensamhet och stress, särskilt de som haft undervisning på distans. Den gjordes i juni 2020, snart ett år sedan – hur mår de idag?

Under min egen gymnasietid var jag frenetiskt aktiv i SSU, skrek på demonstrationer, startade föreningar, spelade elgitarr och blev tillsammans med basisten i bandet, min första riktiga pojkvän. Det sista halvåret la jag mycket tid på att söka till Oxfords universitet, förberedde mig inför intelligenstest, personliga brev och intervjuer, allt efter en knäpp på ett möte med en engagerad studievägledare.

Den psykiska ohälsan handlar om materiell verklighet, resurser och orättvisor.

Jag undrar hur mycket de som behövt stanna hemma missat. Har de fått samma chans att diskutera sin framtid med vuxna utanför familjen? Leva ut sin tonårsstörighet ordentligt? Har de fått hångla? Den begränsade gymnasietiden är så mycket mer än bara lektioner och läxor, men i och med distansundervisningen skalades resten plötsligt bort.

De yngre generationens framtidstro var redan tyngd av klimatkollapsen, resterna av en rad ekonomiska kriser och ett avstannat samhällsbygge. Runt hälften av mina jämnåriga vänner bor hemma hos sina föräldrar. De som blivit erbjudna lägenheter trillar ofta på mållinjen – antingen ligger hyran för en etta i förorten på nio lax, eller så kräver hyresvärden fast anställning.

Jag får ont i hjärtat när jämnåriga inte vill ha barn på grund av klimatkrisen, eller när jag tänker på alla som inte hann komma ut i livet ordentligt innan pandemin satte allt på paus. Jag har bekanta som börjat på nya jobb för ett år sedan och inte träffat en enda kollega.

Öppna gymnasieskolor blir en utmaning, och jag förstår lärarnas fackförbunds oro inför att behöva ta ansvar för att förebygga smittspridning. Att få tonåringar att hålla avstånd kan inte vara lätt. Förhoppningsvis får de den hjälp som går att ge från skolledning och politiker, i form av tillräckliga lokaler och annat som kan underlätta.

Det kommer krävas mer än gymnasieundervisning på plats för att ge unga hopp igen. Den psykiska ohälsan handlar om materiell verklighet, resurser och orättvisor. Unga behöver bostäder, trygga anställningar, handlingskraftiga åtgärder för att stoppa klimatförändringarna. Först då kan de kanske börja tänka på hångel.