Ledare Det finns ett direkt samband mellan trygghetsnät, rättigheter för löntagare och bättre krisberedskap. I ljuset av det blir det extra förödande att spelet om las-utredningen domineras av uppfattningen att löntagare har för mycket att säga till om.
Utbrett känslomässigt lidande, stress av dålig ekonomi och lägre förtroende för samhällets institutioner. I en nysläppt arbetsmarknadsenkät från Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor, Eurofound, är slutsatserna dystra.
Rapporten, som bygger på intervjuer från medlemsländer i hela EU, blixtbelyser hur 2020 ökat klassklyftorna. Inte minst på arbetsmarknaden. Coronakrisen har accelererat ojämlikheterna. Hälften av de arbetslösa som intervjuats av Eurofound har inte fått någon form av ekonomisk hjälp av det offentliga.
De största förlorarna är unga på arbetsmarknaden, anställda som arbetslösa. Unga mår i särklass sämst, uppger sig vara exkluderade från samhället och löper störst risk att drabbas av depressioner. Krisen drabbar även kvinnor oproportionerligt hårt. De tar en större andel av hemarbetet, är mer pessimistiska inför framtiden och löper samtidigt större risk att bli av med jobbet.
ETUC pekar ut organiseringen av gigjobbare som den i särklass viktigaste framtidsfrågan.
Sverige har klarat sig bäst av EU:s 27 medlemsstater, med lägst andel löntagare som drabbats av arbetslöshet eller ekonomisk otrygghet. Eurofound pekar på ett direkt samband mellan trygghetsnät och rättigheter för löntagare och bättre krisberedskap. I länder med svag trygghet kan löntagarnas situation bäst beskrivas som ett fritt fall.
Kontrasten mot svensk debatt är slående. Här är den största snackisen hur arbetsmarknaden, via las-utredningen, kan göras otryggare. När partiledarna diskuterade frågan under den senaste partiledardebatten beskrev programledarna förslagen som ”moderniserad arbetsrätt” och en chans att ”ge företagen större flexibilitet”. Ordvalen är inte bara olyckliga – de avslöjar också en naiv syn på arbetsmarknadens maktrelationer.
Spelet om las-utredningen domineras av uppfattningen att löntagare har för mycket att säga till om. Enligt de borgerliga partierna är rättigheter för löntagare förlegat, något som hör till industrialismens förlorade epok. I verkligheten är det tvärtom. De senaste decennierna har makten på arbetsmarknaden, makten över själva jobbet, tippat till arbetsgivarnas fördel.
Vinsterna har ökat, löneandelen minskat. Skatterna på rikedomar minskat, välfärdens omfattning urholkats. Företagens rättigheter har stärkts, arbetarklassens förhandlingsposition försvagats. Med andra ord: kapitalets kollektiva makt har ökat – på bekostnad av löntagarna.
Coronakrisen har ökat beroendet av leveranser, tjänster och produkter via digitala plattformar. Den som kör ut eller ser till att tjänsten fungerar är formellt sett inte anställd utan egenföretagare. Genom så kallade ”falska egenanställningar” slipper företag ta ansvar för försäkringar, semester, sjukersättning. Maktförskjutningen är extrem.
2018 slöts världens första kollektivavtal för gigjobbare i Danmark. Sedan dess har rörelser och fackförbund runt om i världen tagit steg för att flytta fram positionerna. ETUC, den europeiska fackliga samorganisationen, pekar ut organiseringen av gigjobbare som den i särklass viktigaste framtidsfrågan.
Mycket tyder på att de värsta effekterna av coronakrisen ännu inte kommit. Arbetslösheten kan bli ännu högre, klyftorna än större. Just därför är det så svindlande att svensk debatt kretsar kring högerns irrläror om att trasa sönder tryggheten på arbetsmarknaden. Vi behöver faktiskt precis motsatsen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
