I slutändan handlar debatten om samvetsfrihet och rätt till abort om politiska val och värderingar, skriver Daniela Alaattinoglu, doktorand i juridik vid European University Institute i Florens.
Under de senaste åren har samvetsfriheten i samband med abort debatterats livligt i både Sverige och Finland i form av medborgarinitiativ, riksdagsmotioner och barnmorskan Ellinor Grimmarks rättsliga process mot sin kommunala arbetsgivare.
Sverige och Finland är två av de få europeiska länder som inte har någon uttrycklig samvetsfrihetsklausul i sin abortlagstiftning, och som inte heller i praktiken tillämpar samvetsfrihet vid aborter.
Detta påpekas ofta av företrädare för samvetsfrihetsrörelsen, som även regelbundet lyfter fram samvetsfrihetens status som mänsklig och fundamental rättighet. Rörelsens kanske starkaste argument har varit att Finland och Sverige, till skillnad från de flesta andra europeiska länder, inte lever upp till de mänskliga rättigheternas krav eftersom samvetsfriheten begränsas i abortfrågan.
Men är det faktiskt så att Sverige och Finlands abortlagstiftning bryter mot mänskliga och grundläggande rättigheter?
Det är sant att samvetsfriheten är en mänsklig och grundläggande rättighet. Däremot är situationen inte så enkel. I abortfrågan är det nämligen så att samvetsfriheten kommer i konflikt med andra rättigheter: särskilt rätten till fysiskt självbestämmande och personlig integritet samt rätten till reproduktiv hälsa i samband med abort.
Detta beror på att samvetsfriheten, åtminstone indirekt, inskränker kvinnors rätt och tillgång till en säker abort, exempelvis genom praktiska svårigheter för enskilda kvinnor i behov av abort (långa sjukhusresor, ifrågasättande av vårdbehov), större personligt tryck på yrkesverksamma inom hälsovården och följaktligen påverkad arbetsatmosfär.
Både samvetsfriheten och rätten till fysiskt självbestämmande/personlig integritet/reproduktiv hälsa/säker abort säkras i flera bindande internationella konventioner, till exempel i Europakonventionen, i Sveriges och Finlands lagstiftning och i internationella icke-bindande resolutioner.
Däremot säger de bindande mänskliga och fundamentala rättigheterna inte mycket om hur sjukvårdspersonals vägran att utföra aborter ska lösas: det finns alltså ingen klar internationell rättslig lösning på problemet.
Mänskliga rättigheter är sällan entydiga, och i konkreta situationer kan de tvärtom ofta vara i konflikt med varandra. Så är det i fallet med abortfrågan i hälsovården, som lösts på olika sätt i olika europeiska länder. Argumentet att det finns mänskliga och grundläggande rättigheter som garanterar samvetsfrihet blir alltså i sig verkningslöst i debatten, eftersom det också finns mänskliga rättigheter som garanterar kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp och hälsa.
Sverige och Finland är två av de få europeiska länder som i dagens läge prioriterar kvinnors reproduktiva självbestämmanderätt i abortlagstiftningen i det hänseendet att de inte tillåter samvetsfrihet.
Detta betyder inte att de bryter mot de mänskliga rättigheterna. Denna ”egenhet” i den europeiska kontexten är – tvärtom – något att värna om från ett jämställdhetsperspektiv. I slutändan handlar debatten om samvetsfrihet och rätt till abort om politiska val och värderingar, vilket rättighetsargument ofta fungerar som en täckmantel för.
Daniela Alaattinoglu, doktorand i juridik vid European University Institute i Florens, Italien
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
