Det går inte att återkommande beklaga sig över SD:s inhumana politik när vi hellre köper vinylskivor än ger pengar till människor vid närmaste gathörn, skriver Daniel Andersson, projektledare för det antirasistiska poesiprojektet GLÖD!
Vi ställs inför ständiga val. Ska jag handla ekologiskt, flyga mindre eller gå med i en bilpool? Vilken utbildning ska jag välja? Vilken förskola är bäst?
De flesta prioriterar att lägga stora pengar på vardagslyx eller komfort. Att köpa en barnvagn för 12 000 kronor ses i dag som normalt, medan denna utgift hade varit astronomisk för 20 år sedan. Samtidigt som vi prioriterar att köpa en barnvagn till överpris väljer vi konsekvent att blunda inför samhällets allra fattigaste.
Vi klagar på att sittande regering inte gör tillräckligt och många upplever SD:s främlingsfientliga politik som ett lämpligt svar på dagens samhällsutveckling. Men ett av grundproblemen är att de allra flesta, även de som inte röstar på SD, tenderar att göra egoistiska val. Vi prioriterar oss själva och vår egen konsumtion – denna mentalitet genomsyrar hela samhället.
Det går inte att återkommande beklaga sig över SD:s inhumana politik, när vi hellre köper vinylskivor än ger pengar till människor vid närmaste gathörn. “Inga kontanter” är en svensk fras som alla EU-migranter kan utantill. Men sanningen är att vi inte orkar bry oss.
Våra val och prioriteringar får stor betydelse för människor i vår omgivning, individer som vi ser varje dag, men som förblir en del av samhällets allt större grupp av utstötta. Dessa EU-migranter klumpas samman till en massa – görs anonyma – för att mer eller mindre berövas all mänsklighet. De blir smutsiga tiggare. Ingen vill att dessa personer ska vara en del av våra liv, men de är en del av våra liv. Vare sig vi vill eller inte.
Det senaste halvåret har antalet EU-migranter ökat markant och det har påverkat vår stadsbild. I Göteborg har klagomålen blivit allt fler och på Centralstationen irriteras människor av att inte kunna läsa tidningen utan att bli störda. Bilden är densamma över hela landet. Vår tid har inte plats för sann medmänsklighet, vi måste skynda oss till frisören eller yogaklassen.
Denna verklighet har inget att göra med människans natur, det beror på en mentalitet som växt fram med kapitalismen. Ett samhälle där det gäller att skydda sin egen andel för att få den att växa. Visserligen har människan alltid kämpat för sin personliga överlevnad, men förutsättningarna har aldrig varit bättre för att hjälpa andra.
Det är lätt att bli bedrövad över alla båtflyktingar som går under, men det är svårare att prioritera människorna som lever runt knuten – individer som bor i tältläger för att överleva. Dessa personer inkräktar på din andel som är omöjlig att devalvera. Medvetet eller ej, de flesta prioriterar sig själva utan att reflektera, vilket inte beror på bristande medmänsklighet, utan mer på vårt sätt att prioritera. Och vårt samhälle kommer alltid att prioritera dem som har pengar. Det ger status, trovärdighet och möjligheter.
Vi måste sluta att ständigt göra felprioriteringar. Är det rätt att köpa en lägenhet för fyra miljoner, medan kvinnan utanför mataffären bor under en presenning? Svaret är självklart, men kommer vi att göra något åt saken? I slutändan är det kvinnan under presenningen som nedvärderas och smutskastas. Ekvationen går inte ihop. Och vi är alla en del av denna mentalitet.
Daniel Andersson, projektledare för det antirasistiska poesiprojektet GLÖD! och Göteborgsredaktör, Rockfoto
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
