Den som gör mest väsen av sig på nätet skördar mest social prestige i vänsterkretsar, skriver debattören Amra Bajric och konstaterar att folkrörelser inte alltid är så rörliga som de gärna presenterar sig själva.
Medlemskap i de etablerade riksdagspartierna går nedåt förutom under valår. Miljöpartiet tappade omkring 3000 medlemmar under 2016, en trend även andra partier – förutom SD – följt.
Enligt Katrin Uba, professor i statsvetenskap på Uppsala universitet, handlar det om att partier tidigare representerat en klass specifika intressen, medan de i dag för en bredare, mer värdebaserad politik. Det engagemang som innan gått till partierna har i dag spillt över till bland annat antirasistiska och feministiska folkrörelser som i sin natur är lika breda klassmässigt som de är smala i vad för frågor de vurmar för.
Vem gillar inte folk i rörelse? Det har till och med blivit ett substantiv, folkrörelse. Med sin hurtiga underton av aktivt medborgarskap har det blivit ledordet för många inom vänstern. Motsatsen måste vara »soffliggare«, denna stackars bespottade människogrupp. Att sätta folket i rörelse så att de lämnar soffan och organiserar sig till en »folkrörelse« är den mest renläriga och oskuldsfulla form av politik, oklanderlig i sin jämlika spontanitet.
Man kan så klart fråga sig varför vi behöver politiska partier överhuvudtaget. Dessa kolosser på lerfötter med sin ledning som gömmer sig från folket och medlemmarna. Över hela Europa verkar människor också rösta med både fötter och valsedlar – antingen urholkas partierna på medlemmar eller så försvinner de i regelrätta val, som PASOK i Grekland eller Labour i Skottland. Partierna framstår mer och mer som plantskolor för PR-konsulter och lobbyister.
Beskåda Tony Blair om ni behöver ett ansikte att symbolisera rötan.
Men folkrörelser är inte alltid så rörliga som de gärna presenterar sig själva. En sorts oligarkins järnlag, eller kanske gräsrötternas järnlag, kan även drabba dem – särskilt i vårt mediala klimat, där virtuellt konstgräs är enkelt att plantera.
Det är inte så mycket att de duktiga människor som ofta sliter hårt för organisationernas räkning ämnar vilseleda allmänheten, som att organisationernas beroende av traditionell och social media placerar dem i en stark beroenderelation. Den som gör mest väsen av sig på nätet skördar mest social prestige i vänsterkretsar.
Vi behöver institutionalisera våra segrar, och vi behöver ta oss in i staten
All politik har sina legitimitetsritualer – partier erhåller det genom val, medan det för folkrörelser verkar handla om prisceremonier. Den senaste tiden har vi sett en rad prestigefyllda priser delas ut till organisationer och engagemang som gör gott i civilsamhället. Dagens ETC delar ut Årets gräsrot, Rättviseförmedlingen har Rättvisepriset och Feministiskt Perspektiv har Stora feministpriset.
Att vinna pris för sitt engagemang och försök till att skapa en bättre värld är inget en bör skämmas för, men risken finns att dagens människorättsorganisationer går samma väg till mötes som partierna – en rigid tillställning där just folket i folkrörelsen står långt borta från maktens centrum, och där en lojal kärna entusiaster lever i en bubbla av självgod trovisshet.
För vilka identifierar sig egentligen med tonsättande organisationer som för människorättskampen där partierna misslyckats? Katrin Uba påpekar att både politiska partier och sociala rörelser har en moderat och en radikal del där den moderata delen blir institutionaliserad medan den radikala bryter sig loss och går sin egen väg. Det är oftast därför den radikala vänstern splittrar upp sig i mindre och mindre enheter. Vi behöver institutionalisera våra segrar, och vi behöver ta oss in i staten – därför är politiska partier nödvändiga. Men det partierna bör göra i staten är att driva på för att de radikala folkrörelser som sympatiserar med partiet bryter upp den rådande ordningen.
Om vi i stället för politiska partier har fått lika rigida organisationer och folkrörelser som inhämtar priser och berömmelse för sitt engagemang så är frågan hur stor skillnaden egentligen är?
Det vi behöver är en syntes av partistruktur och folkrörelse, för i verkligheten går institutionalisering och folkrörelse hand i hand. Sätt folk i rörelse; inta institutionerna.
Amra Bajric, debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
