Normkritik, representation och tolkningsföreträde är inte främmande frågor för den socialistiska rörelsen och de är nödvändiga. Men som politisk linje är de otillräckliga.Det skriver Frida Jansson och Malte Hazard.
Det finns en diskussion som är lika gammal som arbetarrörelsen: diskussionen om vilka som har rätt att föra arbetarklassens talan. När Karl Marx skriver att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk är det en erfarenhet som vunnits i den debatten och i kampen för socialismen.
Trots det har personer med borgerlig bakgrund beskrivit och tolkat arbetarklassens villkor. Marx och Engels är två prominenta exempel. Arbetarklassens tolkningsföreträde som krav och nödvändighet lever däremot vidare. Inte minst inom den rörelse som vi själva är en del av, den kommunistiska. Arbetarrepresentation i ledande organ är här en självklarhet.
De perspektiv och analyser som lyfter fram tolkningsföreträde och representation och som har blivit vanligare i artiklar i diverse vänstertidningar utmanar inte på något sätt arbetarrörelsens principer. Kravet att den samlade erfarenheten hos förtryckta grupper måste representeras av verkliga personer i kampen ligger helt i linje med kravet på arbetarmajoritet i rörelsens ledande organ.
Arbetarrörelsen har varit och är dominerad av män (i Sverige vita män) och bilden av arbetarklassen har speglat detta. Arbetarklassen har ofta beskrivits som mer eller mindre helt vit och manlig. Den bilden är falsk. Ur det perspektivet så är den intersektionella analysen användbar för att göra klassanalysen bättre och sannare.
Normkritik, representation och tolkningsföreträde är inte främmande frågor för den socialistiska rörelsen och de är nödvändiga. Men som politisk linje är de otillräckliga. Skadan uppstår när problembeskrivningar ersätter en marxistisk analys. Att till exempel ställa minoriteter inom klassen i antagonistisk opposition till majoriteten riskerar att förskjuta kampen om produktionsmedlen och ägandet till en kamp om norm och tolkningsföreträde i överbyggnaden.
De patriarkala, rasistiska, homofoba och transfoba förtrycken är reella, och för de drabbade högst påtagliga. Däremot är uppmaningen att var och en ska reflektera över sin egen roll i de olika förtrycken en mycket begränsad kampform. I förlängningen gör den typen av subjektivitet oss alla till våra egna språkrör märkta av vår individuella grad av privilegier.
Samhällets majoritet, det vill säga arbetarklassen, är inte normerande utan underställs den borgerliga normen. Arbetarklassen tillhör måhända diskursivt fortfarande den vita mannen men materiellt har det skett en förskjutning där kvinnor är överrepresenterade samt där personer med utomnordisk härkomst står för en betydande del. Exakta siffror är svåra att ta fram. Men till exempel Arbetarrörelsens tankesmedjas studie om LO-gruppernas arbets- och levnadsvillkor i Stockholmsregionen vittnar om att Stockholms servicesektor hålls ihop av framför allt arbetarkvinnor med utomnordisk härkomst.
Med andra ord, minoriteterna tillhör oftast majoriteten, arbetarklassen. Att göra begreppet majoritet till ett signalord för förtryck kan bli kontraproduktivt. Det är i egenskap av att vara i majoritet som arbetarklassen har sin verkliga styrka. Det är i form av den klassmässiga och kollektivistiska organisationen som den utmanar makten. Kapitalismen är ett samhälle som kontrolleras av den rika minoriteten, det vill säga kapitalisterna.
Ett underminerande av arbetarklassen som politiskt subjekt är ett försvagande av klasskampen. Detta i en nyliberal ordning där klassidentifikationen redan är starkt utmanad av individualistiska strömningar. Att lyfta olika sociala gruppers behov kan och måste ske inom arbetarrörelsen och den marxistiska analysen. Dessutom måste de socialistiska organisationerna arbeta med att internt inkludera och jämställa alla arbetare, bland annat genom fokus på interndemokrati och likabehandling samt med hjälp av kunskap, tålamod och ett tydligt ledarskap i frågorna. Rörelsen behöver, i samhällets individualistiska motvind, skola alla medlemmar i ett kollektivistiskt och inkluderande tänkande.
Målsättningen är att vi inom arbetarrörelsens rum inte ska känna oss som minoriteter. Inom arbetarrörelsen ska vi så långt det är möjligt känna enhet och klasskärlek. Det väntar inga frigörelser inom den patriarkala och rasistiska kapitalismen. Kapitalet strider för att upprätthålla samhällets olika hierarkier så länge de hjälper till att skapa profit. Det är kapitalet och högerpolitiken som splittrar arbetarklassen i kön, etnicitet och så vidare. Vår uppgift är att motverka den splittringen.
Den “förtryckande” majoriteten kontrollerar inte samhället, för den äger inte produktionsmedlen. Det är inte minoriteter som agerar motvikt till högerns Sverige och Europa. Det är majoriteten, det vill säga arbetarkollektivet – vilket du med stor sannolikhet tillhör.
Frida Jansson, organiserad i den kommunistiska rörelsen
Malte Hazard, organiserad i den kommunistiska rörelsen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
