Mångfaldsarbete på jobbet är en fråga om att höja den samlade kompetensen. Så mediechefer, skäms inte, rektrytera i stället, skriver Maimuna Abdullahi och Elin Schwartz.
Sveriges Radios Mellanöstern-korrespondent Cecilia Uddén gjorde för någon vecka sedan en viktig insats när hon påpekade problemet med att i stort sett alla SR:s utrikeskorrespondenter är vita och har ”svensk-klingande” namn. Men debatten som följt Uddéns inlägg är oroväckande.
Bland annat har bristen på mångfald förklarats med att Sverige länge varit etniskt homogent, trots att romer kom till Sverige på 1500-talet, judar på 1700-talet, jugoslaver i mitten av 1900-talet och irakier, iranier och somalier under 1980-talet.
Bilden av det homogena Sverige är ett resultat av en lång tradition av att hålla olika minoritetsgrupper i schack. Det är inte ett argument för att rättfärdiga bristande representation av personer med “mångfaldsbakgrund”.
GP:s ledarskribent Malin Lernfelt (GP 3/11) förklarar i stället att många utrikeskorrespondenter har “svenska” namn eftersom jobbet kräver förmåga att “rapportera på tydlig och enkel svenska”, som om ens namn grumlar ens språkkunskaper. Lernfelt skriver också att det är ”komplicerat för många första generationens invandrare” att jobba som journalister. Det är en märklig inställning till kunskap och lärande – det går att lär sig nya språk flytande.
SR:s avgående utrikeschef Per Eurenius (SVT Kultur 30/10) ger en tredje förklaring, som påminner om den jämställdhetsdebatt som uppstår när man påtalar hur mansdominerade bolagsledningar och styrelser är. Svaret är allt som oftast att rekryteringen sker utifrån kompetens – inte utifrån kön. Givetvis vill alla att det ska vara så.
Men i dagens samhälle påverkar just föreställningar om kön och etnicitet vilka som får inta höga positioner inom olika sfärer. Det väcker frågan: är vita av naturen bättre lämpade för dessa positioner? Eftersom ingen, rimligtvis, påstår det, blir följande fråga högst aktuell: vad i samhället, både historiskt och i dag, gör att dessa personer inte bara i större utsträckning söker sig till yrken som exempelvis journalist, men också tilldelas högre tjänster?
Det har även påpekats att det pågår ett ”jätteprojekt” inom SR där personer blivit rekryterade ”med motivet etnisk mångfald”, enligt Staffan Sonning (återgivet i SR Kultur 3/11). Ett problematiskt uttalande som utgår ifrån att personer med ”mångfaldsbakgrund” fått sina jobb i egenskap av sin etnicitet snarare än sin kompetens. Det skapar en bild av mångfald som något man har enbart för att leva upp till mångfaldsmål, snarare än som ett nödvändigt sätt att inkludera kompetenser som oftast stängs ute.
Kompetenser som exempelvis tillgång till olika lager av vår verklighet, kontaktnät, intresseområden, språkkunskaper, källor till nyheter, perspektiv och ingångar i olika ämnen – där mångfald behövs för att en redaktion ska kunna bevaka hela samhället. Landets journalister måste vara mer representativa för landets befolkning.
Avgående utrikeschefen Per Eurenius skriver i ett inlägg på Facebook att han förstår att han ska skämmas, men inte för vad. Vårt svar är: nej, skäms inte.
Om ett medieföretag har exempelvis tio krimreportrar men ingen ekonomireporter så går inte en chef runt och skäms, utan inser behovet av en ekonomireporter och rekryterar en ekonomireporter, inte en krimreporter, nästa gång det ges möjlighet att rekrytera. På samma sätt kan ett medieföretag sakna någon med den kompetens som bakgrund i ett annat land eller tillhörighet till en minoritetsgrupp kan ge.
Om du som chef inser att detta saknas; skäms inte – rekrytera!
Maimuna Abdullahi, debattör
Elin Schwartz, journalist Göteborgs Fria Tidning
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
