Dela upp Stockholm

Det finns en gammal och motiverad misstro från förortskommunerna, som växt till medelstora svenska städer, mot Stockholms imperiepolitik.

Storstockholms problem börjar påminna om trafikköerna vid rusningstid; en växande rad röda bromsljus. Där märks bostadsbrist, växande ojämlikhet och segregering, en utflippad skolpolitik och decennier av ovilja att investera i nya tunnelbanor.

Känslan av kris spetsas till av den snabba befolkningsökningen. Har Stockholms kommun — som är en av många kommuner i det växande stadslandskapet — helt enkelt blivit för stor?

Efter kravallerna i Husby skrevs många artiklar, men få med konkreta idéer om förändringar. Jag hittade egentligen bara en. Den kom från Dagens Nyheters stadskolumnist Viktor Barth-Kron och var så intressant att jag rev ut och sparade den (25/5). Han betraktade kravallerna som tecken på att Stockholm har problem med demokrati och medborgarinflytande. När en kommun har 900 000 invånare blir en enskild stadsdel maktlös — i synnerhet om de som bor där har låga inkomster.

Barth-Kron hade tre olika förslag, alla omvälvande. Knyt politikerna närmare sina valkretsar. Gör stadsdelarna mer självständiga i ett slags ”federalt” system. Eller mest radikalt: dela upp Stockholms kommun i flera mindre.

Att stora sjok skulle lämna Stockholm är naturligtvis rätt osannolikt — men också det mest lockande, kanske även rationella, av de tre förslagen. Hans artikel verkar ha passerat spårlöst genom debatten. Men han träffade ett av Storstockholms centrala nervsystem. Var och hur ska beslut egentligen fattas?

Att dela upp Stockholm är inte taget ur luften. Det finns en historia då kommunen under 1900-talet växte genom att annektera omgivande delar. Sist in var ett väldigt motvilligt Spånga 1948. I dag skulle Spånga, Tensta, Rinkeby, Husby och Kista kunna vara en egen expansiv kommun. Samma sak med flera delar i södra Stockholm.

Viktor Barth-Kron föreslog en utredning. Men tänk om initiativet kommer från andra hållet: från medborgare som vill lämna megakommunen och bli självständiga?

Kommundelningar är sällan rätt svar på svåra frågor. I Botkyrka pågår en trist konflikt när invånare i välmående Tullinge kampanjar för självstyre. Det kan ses som klassiskt exempel på ”white flight”. Botkyrka har blivit landets första kommun där invånare med invandrarbakgrund är i majoritet. Många vägrar acceptera verkligheten och vill bort.

Men att dela upp Stockholm i flera mindre kommuner skulle verkligen kunna vara rätt svar. Det skulle dessutom skapa bättre balans i Storstockholm som helhet.

Det händer att Storstockholms olika kommuner förhandlar fram lösningar på gemensamma utmaningar. Men sedan kan Stockholms politiker åka tillbaka till Stadshuset och, genom kommunens storlek och dominans, göra lite som de vill i varje fall. Ett exempel är hur man i den regionala utvecklingsplanen RUFS för några år sedan beslutade att språnget till verklig storstad hanterades bäst om den samtidigt blev flerkärnig. Storstockholm skulle helt enkelt få flera stadskärnor och staden innanför tullarna inte längre vara den enda mittpunkten. Det verkar ha utlöst Stockholms stadshus frenetiska försök att höja ”innerstadens” status ännu mer, och i praktiken sabotera idén om ett mer jämlikt stadslandskap.

Det finns en gammal och motiverad misstro från förortskommunerna, som växt till medelstora svenska städer, mot Stockholms imperiepolitik. En uppdelning av Stockholm skulle göra kommunerna mer jämnspelta. Som en konsekvens blir det då nödvändigt, och äntligen möjligt, med en starkare regional planering. Kanske kan man på det viset få även rika kommuner i norra Storstockholm att ta ansvar och börja bygga flerfamiljshus. Det stora snabbt växande stadslandskapet skulle må bra av bättre balans.

Viktor Barth-Krons förslag är för bra för att glömmas bort eller gömmas undan. Förvandlingen till utspridd storstad förändrar demokratins villkor. Många av problemen, i kön med de ilskna bromsljusen, handlar om hela Storstockholm.