Gästkrönika Demokraternas primärval i Iowa är högintressant av flera skäl. Utfallet här förutspår nämligen i hög grad vem som blir Demokraternas presidentkandidat, skriver Rasmus Lenefors.
På måndag inleds Demokraternas primärval. Då håller den lilla delstaten Iowa i Mellanvästern sitt nomineringsmöte, eller ”caucus”. Det är det första tillfället för väljarna att rösta på den kandidat man vill ska utmana Donald Trump i höstens presidentval.
Egentligen finns det flera skäl till varför Iowa inte borde spela någon större roll i primärvalet.
En första är matematiken. Det är bara 41 av totalt nära 4000 delegater till Demokraternas konvent, där presidentkandidaten formellt utses, som fastställs av Iowas caucus.
En andra är väljarna. Iowa är inte representativ för den amerikanska väljarkåren i stort. Delstaten är liten, dess ekonomi bygger till stor del på jordbruksrelaterad verksamhet, och Iowas befolkning är både äldre än rikssnittet och till cirka 90 procent vit, jämfört med cirka 70 procent i USA som helhet.
Och en tredje är valproceduren. Iowa är en av få delstater som fortfarande arrangerar det något gammalmodiga röstningsförfarandet som ett caucus utgör, i form av bland annat handuppräckning och att gruppera sig i ett rum utifrån hur man röstar. Det är en mer omständlig och tidskrävande metod än vanliga primärval vilket skapar en högre tröskel för deltagande.
Inte minst på senare år har Iowa varit pricksäkert för Demokraterna.
Men trots detta har Iowa en särskild status i primärvalet.
Det hänger ofrånkomligen samman med att det är den delstat som röstar först. Iowa har varit i kandidaternas, och därmed också i medias, fokus i nära ett år. Det har funnits lång tid att mäta och diskutera vilka kandidater som borde lyckas, vilka som får det svårt och vilka som kan förvåna. Det innebär att fallhöjden för den som underpresterar i relation till förväntningarna blir extra hög och att ett positivt spinn kring den som överraskar kan ge en skjuts som räcker långt in i kommande primärval.
Valresultatet i Iowa blir också första gången som kandidaterna får ett facit på hur deras politiska plattform och gräsrotsorganisation faktiskt fungerar. För de kandidater som förväntas gå bra i Iowa, snarare än i delstater med en annan demografi, kan ett skralt resultat innebära ett snabbt slut på presidentaspirationerna. Detsamma gäller för kandidater som har mätt dåligt i opinionen och som hade behövt prestera över det förväntade.
Det finns ytterligare en aspekt som gör just Demokraternas caucus i Iowa extra intressant.
Utfallet i Iowa förutspår nämligen i betydligt högre grad vem som blir Demokraternas kandidat jämfört med Republikanernas. Sedan Iowas första caucus 1972 har sju av de tio demokrater som vunnit delstaten också blivit partiets presidentkandidat. Detta jämfört med tre av åtta republikaner.
Inte minst på senare år har Iowa varit pricksäkert för Demokraterna. Sedan Al Gore år 2000 till Hillary Clinton 2016 har samtliga demokrater som vunnit Iowa också vunnit partiets slutliga nominering.
Historien har förvisso också visat att en framgång i Iowa inte är avgörande. Bill Clinton (1992) och John McCain (2008), som båda slutade fyra i Iowa men blev sina respektive partiers kandidat, är två exempel på detta.
Men de senaste två decenniernas primärval pekar ändå på att vi redan på måndag kan ana vem som kommer att utmana Donald Trump i höst.
Rasmus Lenefors är oppositionsråd för (S) i Huddinge och har valarbetat i USA för Demokraterna i de tre senaste presidentvalen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
