ledare Under coronakrisen har Sveriges folkvalda gömt sig bakom Folkhälsomyndigheten. Beteendet är del av en strukturell maktförskjutning där politikerna retirerat till förmån för experter, myndigheter, tjänstemän och jurister. Hur denna balans mellan politiker och experter ska se ut är förvisso inte skriven i sten. Men vissa förflyttningar och förhållningssätt är djupt problematiska.
Anders Tegnell är den mest synliga svensken här hemma och utomlands just nu. Han är statsepidemiolog men det verkar vara han som styr och ställer i Coronasverige. Ibland känns det nästan som att han är tillförordnad statsminister?
Först och främst vill jag säga att den svenska coronastrategin har i mina ögon varit rimlig och förnuftig. Jag är i likhet med de flesta andra på det här området en komplett amatör. Men med omdöme och värderingar kommer man ändå ganska långt. Och bådadera tycks vägleda Folkhälsomyndighetens göranden och låtanden. Vilket inte hindrar att ett och annat mått och steg kan diskuteras, inte minst vad gäller timingen och när de första rekommendationerna gick ut. Det finns exempel på uttalanden och intervjusvar som inte har varit helt klockrena. Pressen har också varit hård. Det är lätt att vara efterklok. Den som uttalar sig och intervjuas flera gånger om dagen i flera månaders tid trampar för eller senare lite snett, även om det faktiskt har varit rätt få felsteg ändå.
Kanske är det därför den politiska kritiken nu oftast riktas mot Anders Tegnell, de ytterst ansvariga politikerna har hittills varit rätt förskonade från angrepp. Carl Bildt tycker i sitt elfenbenstorn att Anders Tegnell inte ska sätta sig på några höga hästar. Ivar Arpi på Svenska Dagbladets ledarsida verkar inte ha några starkare känslor för Anders Tegnell och hans medarbetare på myndigheten, för att uttryck sig diplomatiskt. Även Amanda Sokolnicki, DNs politiska chefredaktör, skrev nyligen en ledare med rubriken Sverigebilden får inte gå före människoliv.
Jag förstod inte riktigt poängen, förutom att det uppenbarligen var ännu ett uttryck för någon slags kritik mot myndigheten och indirekt regeringen. Budskapet i ledaren var att människor dör för att prestigen om att vi valde rätt medelväg i mars nu omöjliggör en ändrad coronastrategi. Jag letade förgäves i texten efter några konkreta förslag om vad den stora tidningen anser bör göras här och nu. Vill hon att Sverige, nu när dödstalen och antalet IVA-vårdade går ner, ska införa utegångsförbud och stänga ner butiker och restauranger som i Italien och Storbritannien (länder som nu dessutom börjar lätta på sina restriktioner)? Nej, inget sådant, bara lite missnöjessådd.
Jag skulle hellre vilja att de sa: »Vi har tagit del av myndigheternas analyser och kunskapsunderlag och vi delar deras slutsatser och därför har vi fattat beslut om att…«
Samtidigt illustrerar coronakrisen faktiskt politikens långsamma och ihållande reträtt i den svenska demokratin. Det är ämbetsmännen som kritiseras och ställs till svar i den offentliga debatten, inte regering och riksdag, som ju inte haft något att invända mot Folkhälsomyndigheternas rekommendationer. I grund och botten finns en inneboende spänning i demokratin mellan experterna och expertkunskapen å ena sidan och politikernas beslutsansvar och omdömesförmåga å den andra.
I tider av »fakenews« och »faktaresistens« är det lätt att landa i slutsatsen att vi bör lita på de som besitter kunskaper och institutioner som arbetar professionellt med olika samhällsfrågor. Men hanteringen av olika frågeställningar kräver också en sammantagen och värderingsbaserad avvägning mellan olika intressen och ett inte alldeles entydigt val av medel i relation till de målkonflikter som alltid finns i politikens värld. Högerpopulisternas kritik mot eliten och de sakkunniga har dessutom under senare år lett till att allt fler talat om en »armbågslucka« mellan politiken och experterna och tjänsterna, vilket kan vara klokt när det kommer till vissa frågor som har att göra med kultur och yttrandefrihet. Men generellt kan svaret på högerpopulisternas frammarsch inte vara avpolitisering.
Och den konkreta hanteringen och arbetet med en pandemi av detta slag är inte heller en exakt vetenskap. I grund och botten är det en bedömningsfråga som förutsätter ett slags kollektiv klokskap hos de som ytterst företräder medborgarna. Jag har hört flera ledande regeringsrepresentanter under de gångna månaderna som sagt att regeringen följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Jag skulle hellre vilja att de sa: »Vi har tagit del av myndigheternas analyser och kunskapsunderlag och vi delar deras slutsatser och därför har vi fattat beslut om att …«. För den dagen lär komma när politikerna måste fatta beslut som går på tvärs mot experternas och myndigheternas rekommendationer, i det ena eller andra fallet. Det kan ju hända att de kommer med felaktiga eller olämpliga rekommendationer! Och i slutändan är det ändå politikerna som får ta ansvaret och som tvingas avgå om något går snett och strategin inte fungerar. Och det är, nota bene, regering och riksdag som fattar beslut om restriktioner som rör vår handlingsfrihet och hur många personer som får mötas och samlas i offentliga miljöer.
Allt detta beror ytterst på en längre tids strukturell maktförskjutning där politikerna retirerat till förmån för experter, myndigheter, tjänstemän och jurister. Hur denna balans mellan politiker och experter ska se ut är förvisso inte skrivet i sten. Och vissa förflyttningar och förhållningssätt är djupt problematiska. Penningpolitiken handhas sedan decennier av en självständig centralbank. Och regeringen har till punkt och pricka genomfört vad Finansinspektionen föreslagit vad gäller amorterings- och låneregler. Det fanns en tid när politikerna och de politiska partierna, departementen och ministrarna gjorde självständiga analyser och värderade kunskap från olika håll innan de fattade beslut. Men nu rekommenderar »experterna« och politikerna utför, i allt högre grad.
Demokrati är inte expertstyre. Politiken måste styras av värderingar och politikerna måste ha en egen analysförmåga och våga fatta beslut de själva står för och tror på. Coronakrisen visar förvisso också att politikerna i en del andra länder inte alltid följt sina experters råd, på gott och ont. Donald Trump avvisade länge epidemiologernas råd. Boris Johnson missade många kommittémöten om viruset, och spelade bort oroliga frågor innan han gjorde en 180-graderssvängning under loppet av något dygn. Spanska politiker hörsammade inte varningarna från EU och sina egna experter och tillät demonstrationer och manifestationer den 8 mars. De kommer säkert att hemsökas länge för sin senfärdighet. De fattade fel beslut. Politikerna i våra nordiska grannländer gick sin egen väg och stängde gränserna, trots att deras virologer inte rekommenderar detta. Nu hyllas dessa beslut. De kanske fattade rätt beslut. Så vad som är rätt och fel är verkligen inte svart eller vitt. Vilket bara ytterligare illustrerar att relationen mellan experter och politiker är komplex och spänningsfylld. Vi bör erkänna att den finns.
Men om politikerna inte har en egen förmåga och ambition att självständigt värdera expertkunskapen reduceras ju demokratin till teknokrati och expertvälde och förlorar det inre levande liv som gör att den kan överleva och utvecklas. Experternas kunskap är också selektiv och begränsad till deras egna kunskapsfält, politiken kan och bör väga samman allt detta och balansera mellan olika intressen, kunskaper, värderingar och ideologier.
I mina ögon illustrerar coronakrisen på ett iögonfallande sätt att politikerrollen i allt högre grad har kommit att reduceras till beställare, till att utforma allmänna mål och till att uppmana andra att göra saker och ting. Utan att ha makt att själv styra över så mycket eller att ha makt att ingripa i så hög grad. En sida av saken rör förstås »marknadifieringen« av staten och den offentliga sektorn. En annan konsekvens därav handlar om försvagningen av statens möjligheter att styra över centrala samhällsfunktioner, både nationellt och ute i regionerna. Många svåra och komplicerade beslut har outsourcats till domstolar och myndigheter, allt från miljöärenden till avgöranden om uppehållstillstånd. I många fall var det väl frågor som inte gav så många popularitetspoäng för politikerna och som rent ut sagt var jäkligt jobbiga att ta tag i och fatta beslut om. Det var nog med lätt hand de lämnade över frågor av det här slaget till mer anonyma tjänstemän och jurister. Med det speglar också att politiken tappat självförtroende och tilltro till sitt eget värv.
Generellt fungerar förstås den svenska förvaltningsmodellen i grunden väl, med sina självständiga myndigheter och inbyggda spärrar mot ministerstyre. Axel Oxenstiernas ande svävar över både Anders Tegnell och Stefan Löfven. Ja eller, den fungerar väl under normala omständigheter. Men hur är det under exceptionella omständigheter, som under en kris? Ja, comme ci comme ça – si så där. Frågan om testning av smitta och förekomsten av antikroppar är inte okomplicerad. Men att testningen inte kommit igång i någon större skala ännu efter tre månader är inget mindre än en monumental pinsamhet, det hela liknar mest av allt en svartepetterlek där det fula kortet skickas fram och tillbaka mellan Socialdepartementet och regionerna.
Efter tsunamin 2004 uppstod en diskussion om regeringens och statens bristande förmåga att hantera kriser. Handfallenheten i regeringskansliet och statsrådsberedningen medverkade också till att Socialdemokraterna förlorade valet 2006. Den krisberedskapsmyndighet som då existerade hade inga som helst operativa uppgifter. Och statsrådsberedningen skyllde på Utrikesdepartementet och vice versa. Året därpå tillsatte Göran Persson en utredning. Den föreslog att en krisledande myndighet skulle tillsättas. Av detta blev inte så mycket. Visserligen tillkom Myndigheten för samhällsskydd och beredskap MSB, men den har väl i grund och botten ingen mer konkret krisledningsfunktion. Även om det heter att den ska ansvara för frågor om skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar när en annan myndighet har ansvaret.
Fredrik Reinfeldt tillsatte sedan en egen utredning som ledde fram till att ett krishanteringskansli inrättades i statsrådsberedningen. Hur mycket det var bevänt med det där kansliet vet jag ärligt talat inte. När sedan Stefan Löfven blev statsminister flyttades kansliet över till Justitiedepartementet där en inrikesministerpost inrättades (idag Mikael Damberg), även andra krisberedskapsfrågor som kom från Försvarsdepartementet flyttades dit. Det var därför Anders Ygeman som var inrikesminister fick avgå efter skandalen i Transportstyrelsen.
Jag finner det i grunden rimligt att den här krisledningsfunktionen bör ligga i statsrådsberedningen och under statsministern. Där finns den nödvändiga förmågan att samordna och kraften att styra landet och den svenska förvaltningsmodellen även i en akut kris. Kanske uppenbaras här ett politiskt tomrum och ett demokratiskt vakuum. Det är i det lilla och i det stora som demokratins försvagning synliggörs. Den handlar i grund och botten om politikens förmåga att leverera till vardags och under kriser. Det finns med andra ord viktiga lärdomar att dra.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
