Ledare Demokratin är inget ihåligt skal, fritt att fylla med lite vad som helst, utan en högst radikal ståndpunkt som förpliktigar. Särskilt för den framtida vänstern.
Varför nöjer vi oss med att reducera demokratin till procedurer och paragrafer, när den i själva verket rymmer en radikal ideologisk klangbotten om jämlikhet?
Frågan bubblar hela tiden i bakgrunden till journalisten Henrik Arnstads nysläppta Hatade demokrati – de inkluderande rörelsernas ideologi och historia, ett kronologiskt idéverk om folkmaktens historia.
De senaste åren märks ett nyvaket intresse för demokratifrågor. Inte konstigt. Mer än någonsin angrips demokratins principer, inte sällan via rörelser och partier som lånar populismens språkdräkt. Då som nu.
En av Arnstads huvudpoänger i Hatade demokrati är att vi måste börja förstå demokratin som både ett statsskick och en ideologisk uppfattning. Insikten är viktig. Först då kan vi nämligen uppfatta grader av demokratisk ut- och avveckling, gråskalan mellan öppenhet och slutenhet.
Det nya ideologiska landskapet rymmer en idémässig och strategisk gemenskap mellan högerradikala partier som hotar inkluderingens princip. Jobbik i Ungern, Nationella Fronten i Frankrike – och Sverigedemokraterna i Sverige.
För vänstern handlar det därmed om att formulera demokratiska alternativ, hitta nytt ideologiskt bränsle.
Det mest aktuella exemplet är Jair Bolsonaro, Brasiliens högerextreme presidentkandidat, som efter en storseger i valets förstarunda mycket väl kan nå hela vägen till makten.
Enligt den argentinske historikern och författaren Federico Finchelstein representerar Bolsonaro inte en demokratisk högerpopulism, utan ligger betydligt närmare Josef Goebbels propagandametoder.
Den nya extremhögern intygar ofta att de själva är enda garanten för demokrati, medan vänstern – i vidaste bemärkelse – representerar hotet. Inte sällan kallas socialdemokrater, liberaler och demokrater för fascister. Dubbelspråket är ingen slump.
Som Finchelstein konstaterar: »Fascister förnekar alltid vad de är och tillskriver i stället sina egna egenskaper, sin egen totalitära politik, till sina fiender.«
För bara tio, femton år sedan framstod demokratin som given, slaget tycktes vunnet. Annat är det nu.
Just därför är det angeläget att både identifiera hoten mot demokratin – och formulera motkrafter och motstånd. Demokratin är nämligen inget ihåligt skal, fritt att fylla med lite vad som helst, utan en högst radikal ståndpunkt. Det förpliktigar.
För den som prenumererar på progressiva idéer är kampen för demokratin inte en återgång. Målet är inte byråkratiskt status quo, utan en framåtrörelse.
För vänstern handlar det därmed om att formulera demokratiska alternativ, hitta nytt ideologiskt bränsle. Den ekonomiska demokratin, den sociala demokratin. Deltagandet och inkluderandet. Mer att säga till om på jobbet. Makt över sitt boende. Konkreta kanaler för politiskt inflytande i vardagen.
Vi behöver helt enkelt en demokratisk fördjupning som kanaliserar en folklig längtan efter tillhörighet.
För som Hjalmar Branting formulerade det för hundra år sedan: »De klasser, som stå emot arbetarklassen, kunna egentligen icke tänka sig bättre bundsförvanter än dem, som bland arbetarna försöka framställa demokratin som värdelöst bosch.«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
