Demokrati för alla

I Botkyrka försöker man skapa politik med och för dem som behöver den bäst.

I stora delar av Europa är de politiska partierna i kris.

De har allt färre och allt äldre medlemmar, och är allt mindre representativa för befolkningen. Samtidigt är det politiska landskapet allt mer uppsplittrat.

I länder som ända fram till 80-talet dominerades av två, tre partier består parlamenten i dag av en hel regnbåge småpartier.

När Bruno Kreisky på 1970-talet vann egen majoritet i tre val på raken i Österrike samlade de två största partierna över 90 procent av alla röster. Numera får socialdemokraterna i SPÖ och det konservativa ÖVP med nöd och näppe ihop 50 procent tillsammans.

Även i Storbritannien, vars system med enmansvalkretsar länge gjort det mycket svårt för mindre partier, har Labour och Tories fått konkurrens om platserna i underhuset. Det största brittiska partiet, soffliggarna (34 procent av det totala antalet röstberättigade) är dock inte representerade alls.

Det är lätt att se att de politiska partierna måste kompletteras med andra former för medborgarinflytande. Tyvärr lider många direktdemokratiska metoder av samma problem som de krympande partierna: de används framförallt av resursstarka personer.

De som röstar i folkomröstningar är överrepresenterade i partierna, liksom bland dem som röstar i vanliga val. Dessutom lämpar sig folkomröstningar utomordentligt dåligt för komplicerade frågor, och lite för bra för populism.

Den brittiska demokratiforskaren Claudia Chwalisz hittar inspiration i den typ av demokrati som praktiserades i Aten under antiken.

Det är såklart inte vidare inspirerande att varken kvinnor eller slavar hade rösträtt, men atenarna tillämpade en intressant metod för att åstadkomma representativitet: Under perioder drog de lott om vilka som skulle ingå i stadens styrelse, och kunde på så sätt ge makt till människor som annars inte hade deltagit i beslutsfattandet.

Intressanta experiment med medborgarpaneler och församlingar som satts ihop med lottens hjälp har gjorts på en rad platser. Om de slumpmässigt utvalda medborgarna får resurser och tid kan de komma fram till innovativa lösningar, som alltför homogena politiska församlingar missat.

I delstaten South Australia fick en slumpvis utvald medborgarjury i uppgift att komma med förslag på hur trafiksäkerheten i delstaten skulle kunna förbättras.

Juryn fick möjlighet att lyssna på experter, forskare, organisationer och aktivister. Dessutom fick de hjälp med att samla in skriftliga förslag från medborgarna.Sen presenterade juryn 21 olika rekommendationer, och efter ett par månader kunde delstatsregeringen fatta beslut om att genomföra 18 av dem.

Det har skrivits avhandlingar om de olika deltagardemokratiska experiment som har genomförts i Botkyrka, kommunen med över 100 olika nationaliteter och det kaxiga mottot ”Långt ifrån lagom”.

Botkyrka har testat att decentralisera beslut om delar av den kommunala budgeten, och medborgarna kan påverka genom att lämna in medborgarförslag eller delta på dialogforum, unga kan göra sina röster hörda genom Botkyrkas röster.

Jens Sjöström var heltidspolitiker i Botkyrka mellan 2001 och 2014. Enligt Jens Sjöström handlar deltagardemokrati inte primärt om att hitta nya, smarta lösningar, utan om mänskliga rättigheter.

Att försöka skapa politik med och för dem som behöver den bäst: människor som är resurssvaga, utsatta, diskriminerade, marginaliserade. Långt ifrån vanligt, tyvärr.