Demokrati måste få ta tid

EU-toppmötet i går gav inga tydliga indikationer på var eurokrisen ska landa. Den tyska förbundskanslern Angela Merkel hade egentligen – enligt tyska tidningsuppgifter – velat ställa in helt.

Orsaken är att hon och den franske presidenten Nicolas Sarkozy varit väldigt oense om hur räddningsfonden EFSF ska förstärkas. Frankrike vill slippa att hamna i lösningar som gör att ratinginstituten sänker landets toppbetyg i kreditvärdighet, så här strax före valet.

Merkel vill använda tiden från mötet i går – till det nya toppmötet på onsdag – till att konsultera med den tyska riksdagen, så som Tysklands författningsdomstol nyligen krävt. Det ska bli spännande att se om Nicolas Sarkozy eller Silvio Berlusconi också känner att de behöver förankra hos sina egna folkvalda de lösningar på krisen som nu diskuterats i slutna rum.

Klart positivt är att en del av den rädsla som EU:s ledare haft inför att diskutera skuldavskrivning för Grekland nu tycks vara på väg bort. Ett första steg togs på EU:s toppmöte i juli då en ”skuldreducering” beslutades, konstruerad av Josef Ackermann, koncernchef på Deutsche Bank och hans medarbetare i IIF, bankernas viktigaste lobbyistorganisation.

Privata investerare som köpt grekiska statsobligationer skulle frivilligt byta dem mot nya. Då skulle – påstod man – den grekiska statsskulden minska med 21 procent. Men för att kunna förvärva de nya obligationerna måste grekerna låna nya pengar. Och därmed skulle Greklands statsskuld öka med 18 miljarder euro, enligt en beräkning i Wall Street Journal.

I dag har EU insett hur liten hjälp arrangemanget skulle ge Grekland. Nu vill man riva upp uppgörelsen med IIF, så att det blir en riktig skuldavskrivning på 50 till 60 procent. Ackermann, som är Angela Merkels favoritbankir, surar förstås. Hela händelseförloppet visar vådan av att politiker ger sig i lag med bankdirektörer.

Finansmarknadens informationsövertag gör att EU-politikerna under krisen ibland orättvist framstått som hjälplösa dilettanter. Det är bekymmersamt för tilltron till demokratin. Men också för att kritiken uppmuntrar till totalitära drömmar.

Drömmen om den definitiva lösningen, en politik som likt en bazooka (den brittiske premiärministern David Camerons ord) i ett slag skulle göra finansmarknaderna till fogliga lamm, eller en enväldig och oavsättlig europeisk finansminister (som den avgående ECB-chefen Jean-Claude Trichet föreslagit) har under det att krisen fördjupats vunnit i attraktionskraft.

Men hur demokratiskt blir det? Demokrati måste få ta tid. Vi håller tummarna för att tidsutdräkten fram till på onsdag gör att besluten blir mer genomtänkta än senaste gången.