söndagskrönika Demokratins förtjänst är att olika värderingssystem kan samsas i ett samhälle genom ansvar och kompromisser. Det allt vanligare pratet om »svenska värderingar« leder i helt fel riktning och bygger på en förenklad historiesyn när det sammankopplar Sverige med jämlikhet, skriver Per Wirtén.
Under trycket från den nationella konservatismen förändras språk, uttryck och beskrivningar. Det gäller att vara vaksam. Att vägra följa med. Annars kan det gå illa, som när SVT:s Aktuellt mitt i valrörelsen, glatt och obekymrat, kallade humanister för »godhetsknarkare«.
För bara fyra år sedan var det svårt att hänvisa till »svenska värderingar« utan att bli ifrågasatt. Nu är synsättet etablerat. Det har inte bara tagit plats på det politiska mittfältet, utan även trängt in i delar av vänstern. I Populistiska manifestet förklarar Göran Greider och Åsa Linderborg att svenska värderingar och svenskhet är betydelsefulla fenomen, att påstå något annat är att »köra in i en fruktlös återvändsgränd«.
De pekar på politik för jämlikhet och jämställdhet som typiska »svenska värderingar«. Men kan politiska synsätt och reformer som dominerat under några få årtionden verkligen beskrivas som uttryck för djupa svenska värderingar?
Jämlikhetens period sträckte sig från (ungefär) 1960 till 1990. Det var trettio framgångsrika år. Sedan har politiken vänt. I Katalys jämlikhetsprojekt konstaterar Daniel Suhonen och Göran Therborn att förmögenhetsfördelningen nu tillhör de mest snedvridna i världen (DN 21/8). Så, vilken period uttrycker svenska värderingar, då eller nu?
För mina barn är Sverige knappast »världens mest jämlika land«, utan kanske i första hand ett land laddat av värderingar för valfrihet, uppdelning och ett slags konformistisk individualism.
Jämställdheten står starkare. Men även den är ett ganska nytt fenomen. Under det senaste året har jag sysslat mycket med feministen Elin Wägner. Hon uppfattade knappast Sverige som mer jämställt än andra länder i Europa. Hon anade, och ogillade, en möjlig framtid präglad av sekulär individualism. Men det var länge bara en lätt doft i vinden. Sverige vilade på kristen grund. Samhällskulturen är relativ, inte geografiskt fastlåst.
Begäret efter svenska värderingar markerar hur en gammal idé återkommit i ny språkdräkt, den om fosterlandets djupa källflöden. Det var den typen av uppfattningar som socialdemokrater, och kulturradikaler som Herbert Tingsten, kasserade som upplysningsfientlig metafysik.
Den rödgröna regeringen föredrar begreppet »värderingar i Sverige«. Det är naturligtvis klanderfritt, men egentligen mest ett semantiskt spel.
Den rödgröna regeringen försöker en försiktig kompromisslinje. De föredrar begreppet »värderingar i Sverige«. Det är naturligtvis klanderfritt, men egentligen mest ett semantiskt spel. Vi som lyssnar förstår ju vad de menar.
Den här svenska värderingscirkusen handlar i första hand om vidareutbildning i svenska och annat för (vissa) nyinvandrade. Värderingar är naturligtvis viktiga i utbildningspolitiken, för idén om ett samhällsbygge, för det mångkulturella vardagslivet. Men är det verkligen specifikt svenska värderingar och fosterlandskänslor som är viktiga?
1900-talets reformpedagoger visste bättre. De ersatte fosterlandet med demokratin som medborgarskapets grund. Skolan och andra institutioner skulle framkalla »den nya demokratiska människan«. Det lyckades rätt bra.
För två år sedan kom James Kloppenbergs väldiga Toward Democracy om självstyrets idéhistoria. Han identifierade tre viktiga beståndsdelar för en demokratisk kultur: överläggningar, mångfald och ömsesidighet.
Det nygamla svärmeriet för »svenska värderingar« utvecklar inte de beståndsdelarna, utan underminerar dem. De som ansluter sig har gett upp en viktig försvarslinje.
Demokrati är både ett sätt att leva och olika institutionella former. Poängen är att den inte behöver sammanhållande etnokulturella eller religiösa värderingar. Demokratins stora uppfinning är att den skapar ett samhälle där en massa olika värderingssystem, helt olika kosmologier, kan komma överens och känna tillit genom att respektera överläggningarnas kompromisser, mångfaldens myller och det ömsesidiga ansvaret.
Det är om hur demokratins system kan justeras och förbättras i ett land präglat av migration som vi borde prata — även under valrörelsen. Demokratin behöver inga särskilda svenska värderingar. Den är större och viktigare än så.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
