Demokratin känner ingen gräns

ledare Enligt filosofen Will Kymlicka står inte valet mellan nyliberalism eller välfärdsnationalism. Hur vi väljer att identifiera oss är i själva verket oändligt mer komplext än att vara svensk, tysk, fransk eller syrisk.

Syrien brinner och blöder. Tusentals desperata flyktingar på färd över Medelhavet drunknar. Flyktingkrisen 2015 definierade – och definierar – världen. I augusti samma år yttrade Tysklands förbundskansler Angela Merkel frasen ”Wir schaffen das”– vi klarar det. Till en början. Men när flyktingdebatten skiftade ökade trycket. Merkels ”Wir schaffen das” blev skällsord snarare än paroll. Högerpopulister lyckades etablera problemformuleringsprivilegiet, kunde diktera politikens ramar.

I dag är Tyskland världens femte största flyktingland. Av de som kom till landet 2015 har över 10 000 så pass goda språkkunskaper att de studerar på högskolenivå. Över hälften av flyktingarna jobbar och betalar skatt. Och bland barn och ungdomar upplever över 80 procent ”en stark känsla av tillhörighet” i den tyska skolan känner sig omtyckta av jämnåriga.

Nu, fem år efter den stora flyktingkrisen, utkristalliseras två slutsatser. Å ena sidan fick Merkel rätt: det gick, Tyskland klarade det. Å andra sidan kan den politiska terrängen skifta. Snabbt. Bara för något år sedan tycktes den högerpopulistiska och främlingsfientliga vågen som en ohejdbar naturkraft. I dag har Alternativ för Tyskland tappat positionen som Tysklands tredje största parti och balanserar omkring tio procent i mätningar.

Nationalismens sirensång leder oss i själva verket mot mörkret.

Det politiska utfallet efter 2015 avslöjade också en falsk motsättning mellan välfärd i ett land och solidaritet bortom den egna gränsen. Enligt den kanadensiske filosofen Will Kymlicka står valet inte mellan antingen nyliberalism eller välfärdsnationalism. Istället ”finns det ingen anledning att på förhand anta att migranter bildar ett ’de’ eller att infödda bildar ett ’vi’. Hur vi väljer att identifiera oss är i själva verket oändligt mer komplext än att vara svensk, tysk, fransk eller syrisk.

Problemet uppstår när vi antar att det Kymlicka kallar ”nationalstatens interna sammanhållning” är en sanning som definierar gränserna för politiken, samhället och kulturen. Med andra ord: att nationalitet och nationstillhörighet är den viktigaste parametern i samhällsbygget.

Med det sagt har nationalstaten fyllt – och fyller – en central position i välfärdsbygget. Inte minst i Sverige. Men mycket tyder på att den inte förmår lösa eller hantera några av vår tids ödesfrågor: klimatet, migrationen och regleringen av den globala kapitalismen. Utmaningen för demokratin, menar Kymlicka, ligger i att förena gemenskap och deltagande med olika identiteter och preferenser:

Välfärdsstaten, åtminstone i den form som stöds av progressiva, är förankrad i en etik för socialt medlemskap. Social rättvisa bygger på den ömsesidiga omsorg och förpliktelse vi känner som medlemmar av ett delat samhälle, och vilar på en bild av vad som är anständigt, bra och vilka jämlika relationer som ska känneteckna det.

Hur vi vill leva i dag och i morgon kan därför inte baseras på var vi råkat födas. Demokratiska och öppna samhällen byggs inte genom att, med Karl Marx formulering, exploatera ”det förflutnas lånade språk” i nationalistiska syften. Nationalismens sirensång leder oss i själva verket mot mörkret. I stället måste varje generation uppdatera och återuppfinna vad ett samhälle ska innehålla. Och ställa frågan: hur ska just vår gemenskap se ut?