Efter finanskraschen 2008 återuppväcktes John Maynard Keynes från döda ekonomers sällskap. Tidskriften Newsweek förklarade att ”we are all socialists now”. Massiva stimulanser och enorma bankpaket räddade världsekonomin från ett totalt sammanbrott à la 1929.
Det var då. Vintern 2012 är Europa i ett slags permanent kris. Framtiden för såväl euron som det europeiska projekt är minst sagt oviss. Bankernas stora svarta hål transformerades till statliga budgetunderskott. Som nu åtgärdas medelst nedskärningspaket runt om i Europa. Av en storlek vi hittills aldrig har upplevt.
Den brittiske statsvetaren Colin Crouch behandlar denna paradox i boken ”The strange non-death of neoliberalism”, som även beskriver hur marknadsliberalismen kom tillbaka efter att först ha havererat. Skälet är att de obalanser som har bäddats in i det politiska systemet i grunden består. Och att det politiskt möjliga begränsas av en försvagad nationell nivå och en outvecklad internationell demokratisk struktur. Detta är demokratins moment 22 år 2012.
Samtidigt blir kapitalismens brister och svagheter tydliga även för systemets egna aktörer. Det handlar om den djupa ekonomiska krisen. Om en arbetslöshet som har legat på höga nivåer i decennier. Om sociala problem som följer i arbetslöshetens spår. Om samhällen som bryts isär. Om ojämlikhet som hotar den ekonomiska utvecklingen. Om högerpopulism och nationalistisk extremism.
Logiken talar alltså för en syntes mellan efterkrigstidens statsinterventionism och de senaste decenniernas marknadsliberalism. Frågan är vem som formulerar denna syntes. Två gamla vänsterskribenter har behandlat saken på DN-debatt. Klas Eklund talar just om en syntes och en ny kapitalism. Anslaget är intressant. Problemet är att man saknar politiken som en motkraft till marknaden i Eklunds analys. I stället är det mer fokus på att företaget ”måste ta ett utökat samhällsansvar”. Vänsterpartisten Johan Lönnroth däremot talar på klassiskt vänstermaner och i mycket allmänna termer om att kapitalismen (på lång sikt) är på väg ut och att utvecklingen ”går åt det håll som Karl Marx talade om”.
Grundproblemet är att EU kännetecknas av en obalans mellan den hårda politiska makt som ger överhöghet åt den inre marknadens fria rörlighet å ena sidan, och den mjuka makt som gäller allt som rör den sociala dimensionen å andra sidan. Det innebär att unionen främjar avreglering och liberalisering av den nationella politiken utan att detta matchas av någon reell demokratisk motmakt på europeisk nivå. Något som blockerar en alternativ formulering av politiken.
På ett övergripande globalt plan krävs en annan balans mellan arbete och kapital. Det är på arbetsmarknaden de stora ekonomiska orättvisorna skapas. Utan motkrafter i form av starka fackliga organisationer i Europa kommer vi inte att kunna åstadkomma en rimligare fördelningspolitik. Europas progressiva måste fortsätta att arbeta för att utveckla det europeiska projektet. Men subsidiaritet – en grundpelare i EU-bygget– handlar om att beslut ska fattas på lägsta möjliga nivå. I dag har framför allt domstolen fått en stor politisk roll. Nationella politiker måste därför inta en tuffare hållning gentemot EU. Den nationella politikens manöverutrymme och statens roll måste öka.
I skärningspunkten mellan ekonomin och det civila samhället kan även alternativa företagsformer främjas. Ett land som Sverige är alltid beroende av företag som konkurrerar på en världsmarknad. Men redan i dag består ekonomin av en rad företag som drivs utifrån en delvis annan logik och med andra upplåtelseformer och ägare. Marknaden behöver inte bara bäddas in i demokratin utan även i det civila samhället.
En kärnfråga är att begränsa det finansiella kapitalet roll. Och att förankra dessa institutioner i den reala ekonomin. Men även det civila samhället kan härvidlag mobiliseras. Stora delar av det finansiella kapitalet består av vanliga inkomsttagares sparande och pensionsavsättningar. Det ligger i medborgarnas intresse att åstadkomma en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling och undvika den instabilitet som finanskapitalismens skapar. För några år sedan diskuterade svensk fackföreningsrörelse att aktivt använda detta kapital. Av detta blev inget. I Kanada har facket sedan länge tagit sig en sådan roll. Kanske är det inte en tillfällighet att kanadensiska banker inte drabbades av några krascher 2008.
Vi behöver alltså bygga motkrafter och skyddsvallar mot den avhumaniserade kapitalismen. Och råda bot på handlingsförlamningen och vänsterns klassiska historiedeterminism.
Detta är inte något färdigt program. Men det är i varje fall en rörelseriktning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
