Demokratisera plattformsekonomin

Trots ökad sysselsättning är antalet arbetade timmar i EU lägre jämfört med perioden före finanskrisen. Att gigekonomin skapar fler arbetstillfällen verkar därför vara en sanning med modifikation.

Det är lätt att bli blind inför gårdagens sanningar och insikter, som om vi blir bländade av allt det där nya, skinande som överskuggar allt annat. De senaste årens dramatiska ökning av tjänster och arbetstillfällen inom den så kallade plattforms- eller gigekonomin är ett exempel.

Debatten om hur vi ska närma oss den nya arbetsmarknadens konturer är yrvaken. Som om Per-Anders Fogelströms rader om »språng, hastiga förflyttningar från en verklighet till en helt annan«, där vi »följer de gamla spåren tills vi plötsligt finner rälsen uppriven«, fångar nu och inte då.

I en nysläppt antologi från Fores, Plattformssamhället, vrider och vänder forskare och skribenter på konsekvenserna av plattformsekonomin. En av texterna, skriven av Jonas Andersson Schwarz, nystar i hur vi tenderar att överskatta marknadens förmodade kreativitet och dådkraft:

»Denna tänkta effektivisering av marknaden i stort bygger dock på en generositet som är svår att föreställa sig om plattformsleverantören är ett vinstdrivande företag«.

Insiken är central. Det går nämligen inte att blunda för maktförhållanden och motstridiga intressen på arbetsmarknaden. Den nya arbetarklassen inom plattforms- och gigekonomin är ofta varken »mikroentreprenörer« eller småföretagare. Att köra ut mat eller utföra jobb enligt algoritmens lägsta pris är fortfarande ett maktförhållande som liknar en anställning. Och de som utför jobben har gemensamma intressen som står i motsättning till bolagen som äger och driver plattformarna.

Antalet arbetande timmar fortfarande betydligt lägre jämfört med perioden före finanskrisen 2008.

En arbetsmarknad som styrs av lägsta pris för konsumenten snarare än löntagarens villkor skapar risker – inte minst de närmaste åren. I Europeiska kommissionens rapport om medlemsländernas arbetsmarknader framhålls det att sysselsättningen ligger på rekordnivåer. Men, som Esther Lynch vid den fackliga samarbetsorganisationen ETUC påpekar, är antalet arbetande timmar fortfarande betydligt lägre jämfört med perioden före finanskrisen 2008.

Det går inte ihop.

För ett år sedan föreslog Europeiska kommissionen direktiv om tydliga och förutsägbara arbetsvillkor i Europeiska unionen eftersom gig- och plattformsekonomin »riskerar att utesluta ett växande antal arbetstagare i atypiska anställningsformer«. Förslaget rymmer skarpa skrivningar om arbetsgivarens skyldigheter för exempelvis plattforms- och gigekonomin. Dessutom ska plattformar för jobb, exempelvis appar, betraktas som arbetsgivare och omfattas av samma lagar och regler.

Det vore en bra början. Å ena sidan handlar det om att ägarna av gigekonomins infrastruktur ska bära ansvaret, ekonomiskt och socialt, för den nya arbetsmarknaden. Å andra sidan understryker kommissionens förslag det faktum att arbetsmarknaden kräver beslut och reformer bortom nationalstaten.

Globalt kapital kräver helt enkelt gränsöverskridande lösningar. Historien påminner oss.

Tanken bakom Europeiska kol- och stålgemenskapen, förlagan till dagens EU, var lika enkel som genial. Europas ekonomier och länder var intimt förknippade med tillverkning av och kol och stål, näringar med potentiellt explosiva konsekvenser för samhällen och sköra demokratier. Genom att knyta länder närmare varandra, med överlappande intressen, minskade spänningarna. Samma tanke, påeldad av nationella egenintressen, gav upphov till den gemensamma jordbrukspolitiken, GJP.

Vår egen tid visar med smärtsam tydlighet hur sociala spänningar, inte minst på arbetsmarknaden, kan försvaga demokratins institutioner. Just därför behöver vi en diskussion om hur vi tillsammans ska bestämma över gig- och plattformsekonomin.

För även om, med Fogelströms ord, »den värld vi trodde vi levde i inte längre existerar« är det bara genom nya gemenskaper, nya sätt att organisera allmänintresset, som vi kan ta oss an allt det där nya.