Krönika Vi måste utgå ifrån att de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna menar allvar inför valet. Vinner de får vi den mest reaktionära regering vi kan minnas.
Av: Jonas Sjöstedt
Det finns delar av valrörelsen som gör mig beklämd. Det är som om de sista fördämningarna mot Sverigedemokraternas rasism och högerextremism har brustit i svensk borgerlighet. Nu är det en kapplöpning om att lägga reaktionära förslag med udden riktad mot människor med bakgrund i andra länder. Nu finns inga spärrar kvar mot att ge SD inflytande över politiken i vårt land.
Nu talar de om hur överens de är.
Nu tystnar de och låtsas som om det regnar inför uppenbar grov rasism.
Det har varit en lång utförsbacke av skränande populism för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, nu är det svårt att skilja deras retorik från Sverigedemokraternas. En liberal och en sverigedemokrat kan bokstavligen ha exakt samma budskap på valaffischen, och det är inte SD:s budskap som har ändrats.
När de får mothugg så säger de att de inte vill brunsmetas och att de är trötta på att allt tal om rasism
Det är en gammal sanning att det är högern som öppnar för att ge rasistiska och fascistiska partier den politiska makten, ändå är det smärtsamt och häpnadsväckande när man ser det hända hos oss. Varje väljare som röstar på Liberalerna, Kristdemokraterna eller Moderaterna i detta val röstar för att ge Sverigedemokraterna direkt makt över styret av vårt land.
Liberaler, kristdemokrater och moderater snubbar över varandra när det ska föreslås obligatoriska adhd-test i våra förorter, språktester för tvååringar som ska kunna tvångsomhändertas om svenskan inte är bra nog eller slumpmässiga personkontroller för dem med utländsk bakgrund. Förslagen skulle kunna ha kommit från SD – för några månader sedan. För L, M och KD tävlar i en gren där de i bästa fall kan komma tvåa. Enkelt toppar SD deras förslag genom att kräva förnedrande tvångsarbete för nioåringar. Nej inte din nioåring förstås, utan ”deras” nioåring, om de har ett konstigt efternamn och bor i en fattig förort. Så förskjuts gränsen för vad som anses normalt att säga och tycka i det offentliga rummet. Så fungerar avhumanisering. Så normaliseras och legitimeras rasism.
Om de blåbruna partierna vinner valet så är det den här typen av lagförslag de ska sitta och förhandla om efter valet. Det är inte bara uppskruvad retorik som är glömd på valdagen, vi måste utgå från att de menar allvar, det gäller även de liberaler som vill tvångsomhänderta tvååringar med dålig svenska. När de talar om att de är så överens, så är de överens om att ge efter för SD och bedriva en högerpolitik med noll klimatpolitik, ökade klassklyftor och fler privatiseringar. Det skulle bli den mest reaktionära regeringspolitik som Sverige haft i modern tid. Det skulle också förändra samhällsklimatet i vårt samhälle.
När de får mothugg så säger de att de inte vill brunsmetas och att de är trötta på att allt tal om rasism. Men rasismen är inte deras problem, det är ett verkligt problem – för de som utsätts för den. Det är ett högst påtagligt vardagsproblem som ökar om våra makthavare sprider den och legitimerar den. Ord får konsekvenser, när man hetsar mot tjejen i slöja eller killen som flytt från Afghanistan så får de känna av det i sin vardag. Man har ett ansvar för vad man säger.
Socialdemokraterna är förstås bättre, men de säger bara emot lagom mycket. Ibland lägger de förslag och bjuder på retorik som går i samma riktning. De går en delikat, men inte särskilt ärorik, balansgång när de ska försöka vinna tillbaka väljare som gått över till Sverigedemokraterna.
Annie Lööf ska ha heder av att hon och hennes parti faktiskt står upp och markerar mot rasismen. Men Lööf har andra problem. Hennes marknadshyror, otrygga jobb och privatiserade välfärd skapar den otrygghet och det ”utanförskap” som driver på uppdelningen av Sverige. Annie Lööfs tjurskalliga vägran att samtala och kompromissa med Vänsterpartiet har säkert sina partiinterna och valtaktiska orsaker. Men det är denna vägran som skapade så mycket instabilitet och kaos i svensk politik de gångna fyra åren. Nu riskerar det att hända igen, det är inget som väljarna tycks uppskatta, det kan man läsa mer om i opinionsmätningarna.
Jag kan komma på mig själv med att sakna den borgerlighet som vi hade tidigare och de debatter vi hade för några år sedan. Jag kan sakna moderater som ville tala om skatter och företagande – men som inte förhandlade med rasister. Jag kan sakna kristdemokrater som engagerade sig för humanism och människovärde, men inte berömde Jimmie Åkesson. Jag kan sakna liberaler som talade om demokratiska principer och internationellt samarbete, inte om att tvångsomhänderta tvååringar.
Jag undrar vad deras gamla väljare tänker så här några veckor före valet. Många verkar acceptera den nya kursen och samarbetet med SD. Men runt om i Sverige sitter det också hundratusentals tidigare borgerliga väljare som känner obehag och som inte känner igen sig. De som inte vill ge makten över vårt land till ett rasistiskt parti. De som inte gillar de råa utspelen. De som inser att klimatfrågan är på allvar, att privatiseringarna har gått för långt och att rasismen är ett gift.
Vad ska de rösta på istället? På Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern eller kanske till och med på Vänsterpartiet?
Det är de som avgör valet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
