När en diktatur faller går det ofta snabbt. Plötsligt står palatsen tomma och möblerna ligger omkullslagna, som slutbilderna i Sofia Coppolas film Marie Antoinette. Men sedan följer ett utdraget ställningskrig. Att skapa en demokratisk ordning är dagliga strider: i mötesrum, på tidningssidor och gator. I söndags blev de brutala när minst 24 demonstranter dödades av egyptisk militär.
Tidigare har kristna kopter ofta protesterat mot terror från radikala islamister. Men den här gången marscherade de mot militärstyret, mot själva övergångsregeringen. Det finns uppgifter, bland annat i New York Times, att polisen samarbetade med en civil, möjligen islamistisk, mobb som gick lös på demonstranterna med klubbor och stenar. När statsministern senare beklagade det inträffade var det med ord som påminde om Mubaraks.
För någon vecka sedan meddelade militären att val till nytt parlament skjutits upp till mars. Först när de enats om ny konstitution kan det bli presidentval. Det innebär att Egypten blir militärstyrt under lång tid. Undantagstillståndet utökades dessutom i slutet av september, med oklara formuleringar för att hindra folkliga protester.
Larmklockorna borde ringt redan då. Men omvärlden var måttligt intresserat av ropen från egyptiska demokrater. Amnestys chef för Mellanöstern och Nordafrika tog dem däremot på allvar: ”Vi ser nu den allvarligaste försvagningen av mänskliga rättigheter i Egypten sedan Mubaraks avgång. Militären har i praktiken rullat tillbaka lagarna till den gamla dåliga tiden.”
Hösten har börjat illa i många arabiska länder. I Jemen är president Saleh tillbaka. I september sköts 52 personer ihjäl vid två demonstrationer i huvudstaden Sana’a. Hundratals skadades. Syrien glider obevekligt mot inbördeskrig. I Bahrain har 20 läkare nyligen dömts till långa fängelsestraff för att ha vårdat skadade frihetsaktivister. Möjligen är Tunisien, som närmar sig de första valen, ett undantag. Där har övergångsregeringen som första land i Mellanöstern nu accepterat FN:s resolution för att eliminera all diskriminering av kvinnor (Cedaw).
De arabiska diktaturerna var hela system där direktörer, generaler och höga statstjänstemän bildat järntrianglar. Det är dessa strukturer som kämpar för sin överlevnad. Det är om dem striden handlar. Frågan är klassisk: ska man slå sönder staten som i Irak, eller försöka överta den som i Egypten?
Nu analyseras framtiden utifrån olika maktblock som Brödraskapet, militären och byråkratin. Det är typiskt att många återigen verkar glömma bort myllret, massorna, medborgarna och att revolutionen på Tahrirtorget utlöstes av bland annat attacker mot just kopter.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
