I år har skolavslutningsjungandet förmodligen inte enbart samsats med förväntningar, nervositet och tårögda, rörda föräldrar. Med all säkerhet har en och annan lärare dragit en lättad suck över att terminen är slut.
Vid det här laget är problemen i skolan väl kända: Växande skillnader mellan skolor, en stor grupp elever som lämnar grundskolan utan möjlighet att söka till gymnasiet och en ökad arbetsbörda för lärare. Uppepå detta en politisk debatt som inte förmår att gå till botten med problemen. Så visst har lärarna all anledning till återhämtning och för att, på coach-svenska, “ladda batterierna”.
I skolan hänger lärarnas arbetsvillkor och arbetsmiljö självfallet samman med elevernas. För att komma till rätta med allt sämre skolresultat borde den självklara lösningen vara att lärare får möjlighet att utföra sitt yrke under rimliga förhållanden. Till exempel genom mer tid, som räcker till för både undervisning och nödvändig dokumentation, samt elevgrupper som är lagom stora för att alla elever ska kunna få den uppmärksamhet och det stöd de behöver.
Tyvärr är skolan och dess kris bara ett exempel på hur det går när inte människors behov, utan budgetar, får styra i våra gemensamma offentliga verksamheter. I vården är det som att raderna ”Du ska inte tro det bli sommar” i Idas sommarvisa har misstagits för ett strategidokument.
I går släppte Vårdförbundet en rapport som visar att det saknas hundratals sjuksköterskor på sjukhusen bara i Region Skåne, Västra Götalands och Stockholms län. Bristen handlar om att sjukhusen har för få anställda och inte anställer tillräckligt med vikarier, inte om att det saknas sjuksköterskor. Konsekvenserna av detta blir färre vårdplatser, ett högt tryck och att patientsäkerheten riskeras. Det är en underdrift att säga att det varken är personalens eller patienternas behov som vägleder sjukhusledningarna.
För att behov ska kunna styra behövs helt enkelt mer resurser.
För att lösa sommarkaoset erbjuder många landsting och regioner bonusersättningar till sjuksköterskor som avstår från eller bryter sin semester. Något som för det första alltså inte ens verkar lösa de akuta problemen. För det andra, med de låga löner som råder inom många vård- och omsorgsyrken blir det både förvirrat och surt när det finns exempel på pensionerade sjuksköterskor som tjänar 50 000 kr i månaden som vikarier uthyrda av bemanningsföretag.
Usel planering, stress och press hör dock inte bara semestertider till inom vården och omsorgen. I förra veckan skildrades vardagen i hemtjänsten i Uppsala i Aktuellt. En person hade fått besök av 25 olika personer från hemtjänsten under en månad. En anställd berättade om sitt schema som innehöll 26 hembesök på sex timmar. För er som undrar, det gick inte.
Det borde inte krävas att SVT kommer på besök för att orimligheten i detta ska uppmärksammas och åtgärdas. Än en gång, när arbetsvillkoren är undermåliga går det ut över verksamheten. Vad ska vi med en hemtjänst till om de anställda inte hinner hjälpa?
Krisen inom vård, skola och omsorg har fört med sig en utbredd kritik mot den marknadsstyrning som råder. Nu måste arbetsvillkor och behoven sättas i centrum. Så att det kan få bli sommar.
Sätt fart!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
