Det vägskäl allianspartierna nu står inför är att acceptera en socialdemokratiskt ledd regering eller att återta regeringsmakten med hjälp av Sverigedemokraterna.
Alliansen var en framgångssaga som enade och förenade de fyra borgerliga partierna. Gammalt groll lades tillfälligt på hyllan. Det belönades med åtta år i regeringsställning. Men nu finns ett femte element med i leken.
Sverigedemokraterna ställer till det för de rödgröna partierna som inte har en majoritet i riksdagen. Men framför allt skapar de ångestladdade spänningar inom borgerligheten. Gamla konflikter kommer upp till ytan. Nya skiljelinjer dras upp.
I veckan hoppade Bodil Sidén av posten som andra vice ordförande i Moderata ungdomsförbundet. Skälet var att Moderata ungdomsförbundet, genom ordförande Rasmus Törnblom, uppmanat moderpartiet att genom en gemensam alliansbudget fälla regeringen. Som Sidén skriver i Dagens Industri innebär detta i klartext att ”både ta makten med hjälp av, och regera med stöd av, Sverigedemokraterna”.
Fredrik Reinfeldts linje att aldrig luta sig mot Sverigedemokraterna lanserades redan innan valet och i december 2014 träffades Decemberöverenskommelsen (DÖ) för att inte ge Sverigedemokraterna makten över statsbudgeten..
Men Reinfeldts ståndpunkt utmanades redan under valnatten, då den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn kritiserade hans beslut att avgå efter valförlusten. Det fanns ju ingen majoritet för de rödgröna, menade Adelsohn, så varför avgå?
DÖ kritiserades sedan sönder och samman av moderata riksdagsledamöter Finn Bengtsson och Rolf K Nilsson. Dessa borgerliga riddare har nu kommit på idén att bilda 16 juni-stiftelsen som ska dela ut ett ”årligt pris till en politiker som visat civilkurage”. Civilkurage betyder i sammanhanget förmodligen borgerliga politiker som vill regera med stöd av Sverigedemokraterna.
Borgerligheten står nu inför ett vägval: Antingen acceptera en socialdemokratiskt ledd regering eller bilda regering med stöd av eller i samarbete med Sverigedemokraterna. Fagert tal och vackra ord om att ”ge väljarna mer verklig makt” eller snömos om ”civilkurage” kan inte dölja bristen på andra alternativ.
Så frågan är egentligen: Vem ogillar högern mest – Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna?
Ivar Arpi på Svenska Dagbladet verkar ha besvarat frågan. I en talande formulering menade han ”att komma ut ur garderoben som homosexuell har blivit lättare, men att komma ut som politisk avvikare, exempelvis sverigedemokrat, är förenat med ett kännbart stigma”.
Borgerligheten delas nu i en mer nyliberalt sinnad falang och i en allt mer högljudd konservativ riktning.
Nyliberalerna finns i delar av Moderaterna och i Centerpartiet, medan Kristdemokraterna rört sig mot den högerkonservativa flanken. Och Moderaterna har kastat Reinfeldts arv överbord. Det gick fort. Liberalerna i Liberalerna vet väl inte riktigt vart de ska vända sig.
Borgerligheten konvergerar inte direkt mot en gemensam position. Snarare har den politiska centrifugen gått igång.
Men det är klart, det finns ytterligare dimension som tenderar att upphäva de mest heliga ideologiska principer: Strävan efter makt.
I Gävle kommun har de borgerliga partierna precis tagit över makten. Precis som i Sveriges riksdag är de mindre än de rödgröna. Men med stöd av Sverigedemokraterna blev maktövertagandet möjligt. Möjligen är det dithän vi är på väg.
Men det kan också leda till alliansen definitivt spricker.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
