Den danska asylkatastrofen

ledare Danmark var det första landet som ratificerade FN:s flyktingkonvention. Det gör det särskilt sorgligt att just Danmark nu i ord och handling ifrågasätter konventionens principer.

I slutet av april kom en skrämmande nyhet från danska utlänningsmyndigheten. Minst 380 flyktingar, några av dem barn, har fått beskedet att de måste lämna Danmark och återvända till Syrien.
Den danska myndigheten har ensidigt bestämt sig för att regionen runt Damaskus i Syrien är att betrakta som säker att återvända till. Trots att Bashar al-Assads brutala militärdiktatur fortfarande styr landet (al-Assad omvaldes nyss med 95,1 procent av rösterna i ett val, om någon tvivlar på hans grepp om makten), och trots att flyktingarna enligt Amnesty International riskerar att utsättas för tortyr, påtvingade försvinnanden och godtyckliga frihetsberövanden om de tvingas tillbaka.
De syriska flyktingarna ska utvisas från Danmark trots att de nyligen passerat det smärtsamt smala nålsöga som dansk asylprövning utgör, och på goda grunder redan beviljats skydd i Danmark.

Beslutet skapar skräck hos tusentals danskar med rötter i Syrien, som i ett slag berövas sin trygghet. Många av dem är båtflyktingar som trodde de hade fast mark under fötterna i Danmark. De har de inte längre.

Den främlingsfientliga hundvisslan hade knappt tystnat innan dansk politik, med Socialdemokraterna i spetsen, levererade nästa attack

Det danska agerandet är också snubblande nära att bryta mot en bärande princip i FN:s flyktingkonvention, en princip som också är en del av den internationella sedvanerätten: principen om non-refoulement, eller förbudet mot att skicka tillbaka flyktingar till ett land där de fruktar förföljelse.

Ekot av den främlingsfientliga hundvisslan hade knappt tystnat innan dansk politik, med Socialdemokraterna i spetsen, levererade nästa attack på flyktingkonventionens principer genom förslaget att människor som söker asyl i Danmark ska vänta på besked i läger som den danska staten planerar att upprätta i Afrika.

Förslaget är inte nytt. Förslaget att asylsökande ska skickas till danska mottagningsläger utanför Europa lades fram av de danska socialdemokraterna redan 2018, och är en idé som har förts fram av både Dansk Folkeparti och danska borgerliga partier tidigare. Det som är nytt är att förslaget ser ut att komma närmare att förverkligas genom att Folketinget har röstat igenom ett lagförslag som gör det juridiskt möjligt att skicka danska asylsökande till ett mottagandecenter i ett annat land, till exempel i Afrika.

Målet är entydigt: människor ska inte söka asyl i Danmark.
Dagens Nyheter citerar Rasmus Stoklund, S-regeringens talesperson i migrationsfrågor:
”Om du ansöker om asyl i Danmark så vet du att du kommer att skickas tillbaka till ett land utanför Europa, och därför hoppas vi att folk slutar att söka asyl i Danmark.”

Det är en politik som hyllas av Sverigedemokraterna, och Moderaterna vill införa ett liknande system. Moderaternas talesperson Maria Malmer Stenergard bekräftar i ett uttalande till Aftonbladet att partiet vill att asylprövningen ska ske utanför EU:s gräns.

Dagens asylrätt bygger på några enkla principer. Länder har rätt att kontrollera sina gränser. Det är en princip som gäller åtminstone sedan det blev relevant att tala om gränser (i Europas fall sedan den westfaliska freden 1648). Den som inte har tillstånd har inte rätt att korsa gränsen. Principen om att det finns viktiga undantag från den regeln är lika gammal.
Det handlar om principen att hjälpa din nästa som befinner sig i nöd. Kodifierad i Bibelns berättelser om den barmhärtige samariten, och i olika versioner i andra världsreligioners heliga texter.
Samt i FN:s flyktingkonvention. De länder som ratificerat flyktingkonventionen och dess tilläggsprotokoll förbinder sig att låta flyktingar korsa gränsen utan att straffa dem för det, och garanterade dem deras grundläggande mänskliga rättigheter.

Danmark var det första landet som ratificerade 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning, som konventionen formellt heter, den 4 december 1952. Det gör det särskilt sorgligt att just Danmark nu i ord och handling (dock ännu inte formellt) ifrågasätter konventionens principer.

Inte minst för att konventionen är något mer än själva ansvarsfördelningen. Den slår fast att det finns ett ansvar att fördela. Att ansvaret för att ge människor på flykt en fristad delas mellan världens länder.

Det är det ansvaret som Danmark nu vill smita ifrån.