Riksbankens räntehöjningar är inte alls odiskutabelt effektiva, och företag sätter priser och vill ha vinst, även i kris. Det är kanske dags för en ny riktning?
Det finns ett gammalt skämt som går såhär: Två personer sitter på en restaurang. Den ena säger ”Nej men usch vilken äcklig mat. Smaklös och klibbig! Det här vill jag inte äta.” Den andra säger ”Jag håller verkligen med, det här vill man inte äta. Och vilka små portioner sen!”
Samma känsla av ”hur ska vi ha det här egentligen” har ibland infunnit sig när man talar om Riksbankens inflationsbekämpning. Riksbankens sätt att bekämpa inflationen har inte alls varit bra, menar många, och konstaterar sen att de borde göra mycket mer.
Riksbanken ska, enligt sina direktiv, inte ta hänsyn till att vi lever i ett ojämlikt samhälle
Den här paradoxen lyfte professor Eric Monnet när han talade om en mer demokratisk penningpolitik på konferensen New Economic Order i går. Det var samma dag som Riksbanken höjde räntan, igen, för att få bukt med en inflation som redan sjunker. Och det samtidigt som det är lågkonjunktur, behovet av samhällsinvesteringar är stort och svenska hushåll är hårt pressade. Speciellt de hushåll med minst marginaler från början, som unga familjer med stora bostadslån, sjunkande reallöner, ökade mat- och bränslepriser, får det nu tuffare med höjda räntor.
Riksbanken ska, enligt sina direktiv, inte ta hänsyn till att vi lever i ett ojämlikt samhälle, deras verktyg är blinda för allt annat än inflationsmålet. Riksbanken ska förkroppsliga drömmen om en självständig institution för en opolitisk penningpolitik. Men hur opolitisk är Riksbanken egentligen? Även om självständiga institutioner inte behöver vara inkompatibla med en demokrati, tvärtom, brukar det följas av stora krav på insyn och ansvar. Mer av det slaget skulle kanske behövas för en mer demokratisk penningpolitik. Eller så skulle finanspolitiken kunna vakna och börja beskatta de vinstmarginaler som har mycket att svara för i inflationspusslet.
Riksbankens enögda räntemetod för att tackla inflationen, och finanspolitikens stora passivitet, möter allt mer motstånd. På New Economic Order, som Arena Idé, tillsammans med makroinstitutet Dezernat Zukunft, var värdar för, verkar det råda konsensus om att det här sättet att bekämpa inflation är djupt begränsat. Men vad ska man göra istället? Om detta tvistar de lärda. Och hur ska den nya ekonomiska ordningen bli verklighet? Behovet av en ny ekonomisk ordning, nya principer och både nya metoder och nya mål, stöds av många ekonomer.
Men där forskningen tenderar att sträcka ut hakan, våga ifrågasätta och tänka nytt, är konsensus såklart långsammare, och politiken brukar börja röra sig ännu senare. Sveriges penningpolitik, och Sveriges finanspolitik, vill inte klä av sig de tvångströjor de klädde sig själva och hela landets ekonomi i under 90-talskrisen. Trots att de börjar få det hett om öronen vägrar de att strippa. Men den som väntar på något gott …
Att vara sen på bollen kan dock bli både skadligt och pinsamt. Redan innan inflation blev den ekonomiska termen på allas läppar, pekade professor Isabella Weber på de historiskt höga och växande vinstmarginalernas roll. De gjorde att krigets inflation fick fäste i ekonomin, menade hon, och ekonomen Weber kallade hennes teorier för ”truly stupid”. När hon nu gästar konferensen på Södra Teatern ses hon som en pionjär. Riksbankens räntehöjningar är inte alls odiskutabelt effektiva, och företag sätter priser och vill ha vinst, även i kris. Att insistera på det, även i motvind, var inte alls truly stupid. Tvärtom.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
