replik Vi vill se en långsiktigt hållbar politik som både klarar av att minska klyftorna, öka takten i klimatomställningen och rusta oss för nästa stora kris. Men att öppna upp för kraftigt ökad lånefinansiering vore olyckligt, svarar ombud från Stockholms län inför kommande S-kongress.
Tre socialdemokratiska delegationsledare till partikongressen – Emilia Bjuggren, Joakim Sandell och Andreas Sjöö – skriver klokt om vikten av full sysselsättning, hållbar tillväxt, balansmål, en stor skattereform, höjda kapitalskatter, samt fortsatta höga ambitioner för välfärd och klimatomställning. Vi delar de uppfattningarna. Det är bra att det i grund och botten finns en stor samsyn inom socialdemokratin om den ekonomiska politiken. Men i synen på lånefinansiering skiljer vi oss ändå åt. Vi vill se en långsiktigt hållbar politik som både klarar av att minska klyftorna, öka takten i klimatomställningen och rusta oss för nästa stora kris.
En ansvarsfull ekonomisk politik är sedan årtionden tillbaka grunden för en hållbar socialdemokratisk reformpolitik och bygger samhället starkare. Det är god vänsterpolitik – i bjärt kontrast till både stora skattesänkningar och allt för stor lånefinansiering.
Det är bra att vi har en bred och öppen debatt, och det finns i grunden goda intentioner med de tre partivännernas förslag. Men att öppna upp för löpande och kraftigt ökad lånefinansiering vore olyckligt – av flera skäl:
- Till syvende och sist behöver allt som lånas också betalas tillbaka – med ränta (som mycket väl kan stiga kraftigt i framtiden).
- Att låna av – och i praktiken beskatta – våra barn och barnbarn begränsar deras utrymme för reformer, angelägna investeringar och fortsatt klimatomställning när det är deras stund på jorden.
- Att löpande gå med underskott minskar våra möjligheter att möta nästa kris med kraft.
Viss, avgränsad, lånefinansiering kan vara motiverad för att kunna hantera kriser. Men om vi går in i en kris med allt för stora skulder så kommer vi inte att få låna så mycket som vi vill och behöver – eller till ett betydligt högre pris.
Den kris som vi nyss har varit inne i är det kanske tydligaste beviset för att modellen att ”spara i ladorna” och satsa på prioriterade områden som välfärden fungerar. När socialdemokrater sitter vid makten så kan vi minska effekterna av en kris med 74- och 100-miljardersbudgetar.
Den här typen av klassisk keynesiansk ekonomisk politik är viktig inte minst utifrån ett klassperspektiv. Det är alltid den breda arbetarklassen som drabbas hårdast av en kris. Antingen genom att stå i frontlinjen och riskera sina liv – eller genom att drabbas av arbetslöshet och ökade kostnader.
Det är inte ansvarsfullt att gå med underskott år ut och år in
För att möjliggöra ökad lånefinansiering vill våra tre partivänner från Stockholm, Malmö och Göteborg förändra det finanspolitiska ramverket, som syftar till att bidra till ordning och reda i de offentliga finanserna också över regeringsskiften – men ändå skapa utrymme för olika politiska prioriteringar och värderingar. Ramverket skyddar också mot ofinansierade skattesänkningar, och tvingar exempelvis Moderaterna att visa för väljarna att skattesänkningar kostar – i form av t ex försämrad välfärd. Visst kan ramverket behöva justeras. Men det behöver ske med viss finess och varsamhet. Om en part ensidigt proklamerar en avgörande förändring, så faller hela ramverket. Det vore mycket allvarligt för svensk ekonomi.
Det är därför bättre att övertyga andra partier om att gemensamt stå bakom förändringar, t ex att ersätta det redan sänkta överskottsmålet med ett balansmål. Om Moderaterna fortsätter att motsätta sig detta, så lär de behöva svara inför väljarna på varför de säger nej till mer resurser till polisen, skolan och jobben.
Men det är samtidigt inte ansvarsfullt att gå med underskott år ut och år in, vilket Bjuggren, Sandell och Sjöö de facto öppnar för. Deras förslag, att staten ska ha en särskild investeringsbudget som löpande ska kunna gå med underskott, skapar inga nya pengar till välfärden. Oavsett om staten finansierar en viss utgift med ökad belåning eller skatteintäkter, så skapar en förändrad redovisningsmetod inte mer resurser över tid. Ökad belåning påverkar nämligen det offentliga sparandet, och därmed Sveriges kreditvärdighet och lånevillkor.
En separat investeringsbudget skulle även skapa ständigt återkommande gränsdragnings- och definitionsproblem, där många olika reformer skulle kunna definieras som en ”investering”.
Det är istället viktigt att betona att reformer är möjliga – också utan kraftigt ökad skuldsättning. Magdalena Andersson har med all önskvärd tydlighet visat att ordning och reda i de offentliga finanserna har möjliggjort historiskt kraftfulla satsningar på välfärden, skolan, infrastrukturen, jobben, polisen, försvaret, klimatet, pensionerna och sjukförsäkringen.
Självklart kommer ytterligare resurser behövas. Men en verkligt reformistisk rörelse gör förändringar stegvis, i takt att vi bygger upp ett reformutrymme. Ett sådant reformutrymme skapas bäst och mest hållbart genom ökad sysselsättning och tillväxt – samt ökad beskattning av kapital och höginkomsttagare. Om detta är de flesta socialdemokrater överens. Det innebär att vi i första hand hellre bör skapa fler jobb med schysta villkor för vanligt folk, stärka en hållbar tillväxt och beskatta dagens välbärgade än att låna allt för mycket av kommande generationer. De kommer att behöva resurser för att möta sin tids stora utmaningar.
Boel Godner, delegationsledare för Socialdemokraterna i Stockholms län
Jens Sjöström, bitr delegationsledare för Socialdemokraterna i Stockholms län
Daniel Färm, kongressombud för Socialdemokraterna i Stockholms län, med ansvar för finanspolitiska frågor
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
