EU-krönikan EU-kommissionens nya vice president är en slarvigt inslagen present till kontinentens nationalister. Men de största hoten mot Europa finns hos de egna politikerna, tror vår EU-krönikör Susanna Kierkegaard.
David Cameron är tillbaka, och stämningen i morgonsofforna är spänd. Inför släppet av sina memoarer har den före detta premiärministern börjat dyka upp brittisk TV igen. Jag tittar slött.
En journalist från ITV News går rakt på sak. Han frågar om David Cameron tänkt be den brittiska befolkningen om ursäkt för att ha utlyst folkomröstningen om Brexit 2016.
David Cameron tvekar inte en sekund. Han ber faktiskt om förlåtelse för allt han satt i rullning. Den välkammade politikern, vars missbedömningar ledde hela landet in i sin största identitetskris i modern tid, är ledsen. Inte tårar-i-livesändning-ledsen, men visst bjuder han på några värdiga bekymmersrynkor i pannan.
Det är svårt att slita sig. Jag tecknar en prenumeration på The Times bara för att få läsa en längre intervju med politikern som visslande avgick efter att ha skjutit ett helt land i sank. David Cameron tror att den nuvarande premiärministern Boris Johnson vet vad han gör. Johnson, som hellre ligger “död i ett dike” än förlänger förhandlingarna med EU, som satt igång en konstitutionell kris, stängt ner det brittiska parlamentet och eventuellt ljugit för drottningen, vet vad han gör? Nå, Cameron gjorde sig inte känd för sin goda bedömningsförmåga.
Under sitt senaste besök på kontinenten fegade Boris Johnson ur från en planerad presskonferens med Luxemburgs premiärminister. Johnson ville inte möta den buande folkmassan som samlats för hans skull. Hans stab försökte få presskonferensen flyttad bort från publiken, in i ett mindre rum med plats för bara ett fåtal journalister. När det inte gick, fick den ena talarstolen stå tom.
Guldläge för Luxemburgs premiärminister Xavier Bettel! Bettel tog tillfället i akt att gestikulera mot den tomma talarstolen, såga Johnsons brexitstrategi och ge sin syn på läget utan att bli avbruten. En chans som brukar tillfalla de tyngre EU-länderna, kanske Tyskland eller Frankrike, ramlade plötsligt ner i knät på en av unionens minsta medlemmar. Var Boris Johnson än höll hus, var han inte saknad.
Visst är Europa hotat, men knappast utifrån.
Och i Bryssel börjar snart utfrågningarna av den nya EU-kommissionen. Under en intensiv vecka ska Europaparlamentet förhöra de föreslagna 26 kandidaterna och avgöra om de är värda parlamentarikernas nödvändiga välsignelse.
Någon lär ryka, av principskäl. I somras blev parlamentet trampade på i valet av Kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen. Den så kallade Spitzenkandidatprocessen, som inneburit att Europaparlamentet fått föreslå EU-kommissionens ordförande, lades åt sidan. von der Leyen plockades fram av medlemsländernas regeringar, utan särskild hänsyn till resultatet i EU-valet.
Att Europaparlamentet nu måste godkänna de nya kommissionärerna kan bli en maktdemonstration. Kandidater som anklagats för korruption i sina hemländer (ja, de är flera), eller kontroversiella politiker som Ungerns före detta justitieminister, riskerar att offras i maktkampen. Konkurrensen mellan EU:s institutioner är inte att leka med.
Det vet förstås von der Leyen. Under en presskonferens i Bryssel den 10 september presenterade hon sitt nya lag. Kommissionens pressrum har inga fönster – det som bjuds är vältrampade heltäckningsmattor, blå rader av stolar och dåligt ljus. Längst fram stod von der Leyen framför en stor skärm, på vilken de nya kommissionärernas ansikten fladdrade förbi medan hon presenterade dem på noggrant artikulerad engelska.
Vår svenska kandidat Ylva Johansson blir kommissionär för inrikesfrågor. I det ingår ansvar för EU:s migrationspolitik. Ett jobb många högerpopulister hade velat ha, med andra ord.
Nå, om högerkanten blev besvikna varade det inte länge. Von der Leyen förklarade på presskonferensen att den nya kommissionen ska innehålla en vicepresident med ansvar för “upprätthållandet av den europeiska livsstilen”.
Den europeiska livsstilen? Vicepresidenten i fråga ska samordna EU-kommissionens politik på fyra områden: migration, säkerhet, arbetsmarknad och utbildning. Det blir alltså han som ser till att migrationspolitiken Ylva Johansson mejslar fram inte står i motsättning till säkerhetspolitiken, jobben – eller den europeiska livsstilen.
Den nya posten var en slarvigt inslagen present till kontinentens nationalister. Den franska högerextremisten Marine Le Pen kallade utnämningen en viktig ideologisk seger för hennes rörelse. EU-kommissionens ordförande har erkänt att migrationsfrågan handlar om kultur, och att den europeiska livsstilen är hotad.
Visst är Europa hotat, men knappast utifrån. De värsta farorna har skapats av våra egna folkvalda politiker. David Cameron inledde sin tid som premiärminister med hårda åtstramningspaket och nedskärningar i välfärden. Han ber gärna om ursäkt för Brexit, men att hans politik ledde till stora ökningar i hemlöshet och antalet britter som behövde förlita sig på soppkök för att klara av vardagen ångrar han inte. Tvärtom säger Cameron att han borde ha stramat åt mer än han gjorde.
Hemlöshet och soppkök ses visst inte som något hot mot den europeiska livsstilen.
Susanna Kierkegaard är politisk skribent och har tidigare jobbat i Europaparlamentet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
