Arbetsmarknadskonflikterna som pågår i Sverige och USA kan göra mer för bilden av facket än alla pr-kampanjer sammantagna. Väl avvägda och lyckade fackliga stridsåtgärder har en kommunikativ och kunskapsförmedlande effekt som inte ska underskattas, skriver German Bender.
Uttalandet från Klarnas vd är minst sagt hårresande.
– Jag kunde ingenting om kollektivavtal för två tre veckor sedan, förrän det här strejkvarslet kom, sa Sebastian Siemiatkowski till TV4.
Uttalandet kom efter Klarna bestämt sig för att teckna kollektivavtal, vilket företaget tidigare vägrat göra. Förklaringen till okunskapen är att det varit ”ett annat gäng” på Klarna som företrätt bolaget i kollektivavtalsförhandlingarna.
Vad säger det om dagens Sverige att en företagsledare med 2 000 anställda inte kan någonting om kollektivavtal?
Inte ens efter ett halvårs förhandlingar med sina fackliga motparter?
Inte ens efter att hundratals av hans anställda gått med i facket och för tre år sedan bildade en fackklubb på företaget?
Medierna ägnar stort utrymme åt de internationellt uppmärksammade varslen
Kunskapen om den svenska arbetsmarknadsmodellen hos den genomsnittlige företagsledaren, och befolkningen i stort, är med stor sannolikhet sämre i dag än för 40–50 år sedan.
En förklaring kan vara att den lägre fackliga anslutningsgraden gör att en mindre andel av arbetskraften nås via fackens egna informationskanaler. En annan kan vara att allt färre medier har arbetsmarknadsreportrar och att arbetsmarknadsnyheter inte ges samma dignitet som förr i tiden.
Just nu är läget dock annorlunda. Medierna ägnar stort utrymme åt de internationellt uppmärksammade varslen mot Klarna och Tesla, som också övergått i en regelrätt strejk med omfattande sympatiåtgärder.
Jag tror att den mediala bevakningen kan fungera som välbehövlig folkbildning om viktiga frågor som berör alla på svensk arbetsmarknad.
Till exempel tycks kunskapen om sympatiåtgärder vara minst sagt bristfällig. Det handlar alltså om svenska fackförbunds och arbetsgivares lagstadgade rätt att vidta stridsåtgärder för att stödja ett annat fackförbund eller företag. För arbetsgivare kan det röra sig om så kallad lockout av anställda vid konflikt. För fackens del kan det röra sig om strejk eller blockad för att stödja en konflikt som de själva inte är part i.
Det har höjts kritiska röster om den sortens stridsåtgärder: varför ska andra företag, som kanske själva har tecknat kollektivavtal, drabbas av en strejk som de inte varit orsak till?
Svaret är att den svenska arbetsmarknadsmodellen, där kollektivavtal är norm men inte lag, bygger på att någon form av maktresurser ges till fackförbund när företag väljer att avstå från att teckna kollektivavtal för sina anställda. Det är så vi sedan början av 1900-talet har valt att organisera vår arbetsmarknad.
Betydelsen av sympatiåtgärder som en balanserande kraft i den svenska partsmodellen har nyligen påtalats av bland andra Petra Herzfeld Olsson, professor i arbetsrätt vid Stockholms universitet, och Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo.
Lite förenklat finns det två alternativ till den nuvarande ordningen.
Det ena vore att ersätta sympatiåtgärder med så kallad ”allmängiltigförklaring”, vilket innebär att kollektivavtal blir gällande lag för alla företag i en bransch eller i ett land. Den modellen avvisas nästan enhälligt av svenska fack och arbetsgivare, men förekommer i exempelvis Frankrike, Finland och delvis i Norge.
Det andra alternativet är att varken ha sympatiåtgärder eller allmängiltigförklaring. Konsekvensen av en sådan ordning, som finns i exempelvis USA och Storbritannien, blir kraftigt försvagade fackförbund och löntagare, sämre löner och anställningsvillkor. Med stor sannolikhet skulle det också innebära fler vilda och kanske även politiska strejker, som är de konfliktmekanismer som återstår för de anställda när andra lagliga vägar stängs.
Arbetsgivare borde inte tilltalas av en sådan utveckling.
Ändå har vissa arbetsgivarföreträdare under många år argumenterat för inskränkningar i strejkrätten, till exempel begränsade eller avskaffade sympatiåtgärder och en så kallad ”proportionalitetsprincip” som skulle reglera hur omfattande och skadlig en strejk får bli.
Dessa förslag är givetvis oacceptabla för svenska fackförbund och något som det inte heller funnits politisk aptit för.
Parterna har också i viktiga avseenden överlappande intressen
Motståndet mot sympatiåtgärder och andra stridsåtgärder har naturligtvis materiell grund – parterna har ju delvis motstående intressen. Men parterna har också i viktiga avseenden överlappande intressen, såsom arbetsfred och en god ekonomisk utveckling för enskilda verksamheter och för Sverige som land.
Det är därför inte osannolikt att kritiken från delar av näringslivet mot fackens ganska vidsträckta konflikträtt i viss mån beror på okunskap. Vilket citatet från Klarnas vd tyder på.
Den hypotesen stärks om man betänker den bristfälliga mediebevakningen av och skolundervisningen om arbetsmarknaden. Allt färre möter regelbundet information om hur den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar och varför.
Här har vi mycket att lära av historien.
I Örjan Nyströms nyutkomna bok ”LO och arbetarrörelsens kris” finns ett kapitel med den poetiska titeln ”Avtalsrörelserna som meningsbärande institution”, som bygger på forskning av ekonomhistoriken Erik Bengtsson.
Nyström menar att avtalsrörelserna kring mitten av förra seklet fungerade som ett slags ”samhällelig teater”. Och inte i bemärkelsen ”spel för galleriet”, utan som gestaltning av centrala processer mot vilka samhällets närmast odelade uppmärksamhet riktades.
Så är det inte längre.
Men det finns ljus i mörkret. Medierna och utbildningsväsendet är nämligen inte de enda som kan förmedla kunskap och information om arbetsmarknaden. De fackliga aktionerna som nu pågår på svensk arbetsmarknad visar att facken delvis själva besitter den kunskapsförmedlande och diskursiva makten.
Genomtänkta och välgrundade konflikter är minst lika effektiva för att för att mobilisera allmänhetens stöd och skapa en positiv bild av facket än alla fackliga kommunikations- och pr-kampanjer sammantagna.
Om inte mer.
Det har blivit tydligt under den fackliga vågen som svept fram över USA på senare år, med organisering i antifackliga företag som Starbucks och Amazon, och med strejker som renderat höga löneökningar i bilindustrin och kollektivavtal som reglerar AI och ersättningar bland skådespelare och manusförfattare.
Under samma tidsperiod har intresset och stödet facken ökat kraftigt i USA. Och även om det förstås finns materiella faktorer i botten även där (amerikanska löntagare har generellt betydligt sämre villkor och löneutveckling än svenska), är det högst sannolikt att fackens kampvilja i sig har bidragit till det ökade intresset och stödet.
Kort sagt kan väl avvägda och lyckade konflikter – utöver det primära syftet att åstadkomma bättre villkor för medlemmarna – ha en folkbildande funktion. För att parafrasera Örjan Nyström är arbetsmarknadskonflikter en ”meningsbärande institution” som det är hög tid att vi påminns om.
Det visar om inte annat det uttalande från Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski som inledde denna artikel.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
