Moderaterna samlas till partistämma i skuggan av Tidöavtalet.
På dagen ett år efter att Ulf Kristersson tillträdde som statsminister inleds Moderaternas partistämma i Umeå. Passade nog hade partiets valanalys av ”Maktskiftesvalet 2022” underrubriken ”en resa in i det okända”.
Ja, det är i varje fall en resa i helt ny politisk mark. Eller det var … ett paradigmskifte. Tidöavtalet med Sverigedemokraterna innebar att Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna fick bilda regering och att Jimmie Åkesson fick ett avgörande inflytande över regeringens politik, med politiker placerade på departementen och i samordningskansliet.
Sverigedemokraterna fick större utdelning än om de hade ingått i regeringen. Kristersson fick med andra ord betala ett högt politiskt pris för att slippa SD i regeringen. Åkesson belönades med full pott i partiets kärnfrågor.
Det är ingen hemlighet att många moderater ogillar beroendet av Sverigedemokraterna
Vi fick en regering där balansen i svensk politik plötsligt förflyttades långt högerut, någonstans mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Tidigare har borgerliga regeringar i sin konkreta politik hamnat någonstans mellan de gamla mittenpartierna och Moderaterna. Men det var ju på den tiden när Liberalerna och Kristdemokraterna befann sig i mitten.
Hur mår Moderaterna egentligen, efter en sådan valseger? Det är ingen hemlighet att många moderater ogillar beroendet av Sverigedemokraterna. Men de väljer att sitta still i båten. Redan när Moderaterna blev det största borgerliga partiet på 1970-talet förflyttades tyngdpunkten i detta ”liberal-konservativa” parti till det liberala och nyliberala. Alla som lett partiet sedan dess har befunnit sig i det här liberala kraftfältet. Och även om Fredrik Reinfeldt tonade ner högerretoriken var han liberal i många andra avseenden.
Det var under hans regeringstid som invandringspolitiken liberaliserades ytterligare några steg. Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer var barn av den här liberala vågen. Var. Det är en historisk ironi att det är politiker som i sin ungdom förespråkade fri invandring som nu administrerar det största politikskiftet i modern svensk historia.
Det är som Dagens Nyheters ledarsida konstaterat många röda linjer som passerats. Och mer är att vänta.
Snart inleds förhandlingar om ett Tidöavtal 2.0. ”Livstid för barn, upprivna medborgarskap och inlåsning utan konkret misstanke – är det röda linjer för M?”, undrade Dagens Nyheter stillsamt.
Det här var förstås nödvändigt för att Moderaterna skulle kunna bilda regering. Ulf Kristersson fick kröna sin karriär med att till sist bli statsminister. Han har inte heller dolt sin tillfredsställelse med att få flyga med regeringsplanet till möten världen runt och att ta statsministerns residens i Harpsund i besittning.
Men det har skett till ett högt pris. Borgerligheten har splittrats. Relationen till Centerpartiet är nu närmast bottenfrusen. Detta var också slutet på den traditionella borgerligheten såsom den en gång i historien tog gestalt. I SVT /Kantars senaste väljarbarometer får de gamla Allianspartierna (Centerpartiet inräknat) 28 procent.
I valet 2010 röstade över 30 procent på Moderaterna. Kristersson har inte bara satt sig i SD:s knä utan också tagit kål på Alliansen som regeringsalternativ. Borgerligheten såsom vi minns den från tiden före valet 2018 är nu ett avslutat kapitel.
Sverigedemokraterna var det näst största partiet 2022 och är i Kantars väljarbarometer nu 2,7 procent större än Moderaterna. Till höger om Moderaterna finns nu ett starkt och stort högerradikalt parti. Maktbalansen på den kanten har definitivt förändrats. Inte undra på att det liberala i Moderaterna tonats ned.
Finns det några kritiska röster i Moderaterna?
Nja. Den enda kritik som gjort sig till känna så här långt handlar om att regeringen inte sänker skatten tillräckligt mycket. Den kritiken finns särskilt i Stockholm, som länge varit Moderaternas största hubb. Vägen till makten har för Moderaternas vidkommande gått via ett starkt stöd i storstäderna.
Prioriterar medelklassen i Stockholm i nuvarande läge verkligen sänkt skatt?
Men de senaste valen har Moderaterna backat i de stora städerna, särskilt i Stockholm. Här är oron i moderatleden påtaglig och uppriktig: ”Det är kris i Moderaterna”, förklarade de som utvärderade valet i huvudstaden. Men prioriterar medelklassen i Stockholm i nuvarande läge verkligen sänkt skatt? Det är inte alls säkert. Skatterna har ju redan sänkts i betydande omfattning. De väljare som flytt Moderaterna ogillar SD, vill kanske ha sänkta skatter, men är också oroliga över dåliga välfärdssystem och kommunikationer, ogillar många inslag i den så kallade valfrihetsrevolutionen. De vill gärna se en bättre livsmiljö i form av ”gröna städer” och är oroliga över klimatförändringar.
Inte direkt klassisk moderatpolitik.
Moderaterna är alltså klämda från flera håll. Centern är i dag det tydliga liberala alternativet, om lite mindre nyliberala än under Annie Lööf. Och Socialdemokraterna har återerövrat väljare i städerna.
På den andra kanten tar Sverigedemokraterna väljare med sin ännu tuffare retorik och politik.
Om man ska ta temperaturen på den moderata oron i dessa partistämmotider räcker det med att konstatera det uppenbara. Under Ulf Kristersson tappade Moderaterna rollen som andra största parti. Alliansen förpassades till historiens sophög. Och borgerligheten krympte ihop i ett Tidöavtal som på kort sikt säkrade den politiska makten.
Många moderater är nog rädda att det var en pyrrhusseger.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
