ledare Fotbollsfestens och Sveriges taggade supporterskara kan ses som en frizon för en inkluderande nationalism. Samtidigt blir den andra typen av nationalism, den destruktiva och exkluderande, alltmer tongivande runt om i Europa.
Bred, inkluderande och med låga trösklar. Så beskriver i en intervju sportjournalisten Erik Niva fotbollsgemenskapen denna VM-sommar.
Det hörs på rösten att han blir lite nostalgisk. När Sverige Radio frågar om det finns god nationalism, svarar han ja. Den gula väggen – Sveriges taggade supporterskara – kan ses som en frizon för den som vill uttrycka sin patriotiska känsla utan att behöva skämmas, och det är bra.
Den ungerskfödde författaren Arthur Koestler om hade erfarenhet både av kommunism och nationalism, hade nog hållit med.
Trots sitt brittiska medborgarskap förblev han lojal supporter av det ungerska fotbollslandslaget, ett engagemang som han lär ha refererat till som just fotbollsnationalism.
Förra veckans händelse på en svensk releasefest borde ha sänt en chockvåg genom alla som värnar om tryck- och yttrandefriheten.
Samtidigt är det snarare den andra typen av nationalism, den destruktiva och exkluderande, som runt om i Europa blir alltmer tongivande. I förra veckan inträffade till exempel något som borde ha sänt en chockvåg genom alla som värnar om tryck- och yttrandefriheten.
På releasefesten för journalisten Joakim Medins reportagebok Orbánistan: Rädsla och avsky i det illiberala Ungern, begärde Ungerns förste ambassadråd Péter Győri ordet och började kritisera författarens bild av Ungern. Förlaget Verbal uppger att stämningen på Folkoperan i Stockholm blev mycket obehaglig när ambassadrådet vägrade att sluta prata och dessutom blev påhejad av närvarande svensk-ungrare.
För Ungern-kännare är det kanske inte så förvånande. Landets regering har som taktik att gå till frontalangrepp mot journalister som granskar Orbáns politik eller bara ger en röst åt regeringskritiker.
Politiken försvaras med att den syftar till skydda det ungerska folket och fosterländska intressen. Den minoritet som har andra åsikter måste bekämpas. I Reportrar utan gränsers pressfrihetsrapportering har antalet noterbara problem i landet gått från 23 fall 2010 till 73 i år.
Just kampen mellan majoriteter och minoriteter står i fokus i dagens Europa. Göran Rosenberg varnar i en krönika för att vi i land efter land – nu också i Sverige – ser en övergång i demokratisynen, mot en ökad betoning av majoritetsmakt och minskad förståelse för minoritetsskyddet.
I klarspråk betyder det att fler och fler européer önskar att ett slags folkvilja ska tillåtas styra. Men folkvilja är, som Rosenberg skriver, inte demokrati om det i ett land inte finns rättigheter som inte går att avskaffa med ett enkelt majoritetsbeslut, rättigheter som religions- och yttrandefrihet.
Därför öppnar den nygamla, primitiva demokratiuppfattningen för auktoritära ledare som vill härska oinskränkt genom att hetsa majoriteter mot minoriteter, som till exempel migranter eller judar. Och visst är det den härliga majoritetskänslan som skapar stämningen även för harmlösa fotbollsnationalister.
Det är därför Sveriges Radios reportage om den positiva nationalismen i fotbollens kölvatten känns så tidstypiskt, samtidigt som det i alla fall hos mig väcker lite obehag.
Nationalism, oavsett om den är destruktiv eller uppbygglig, har helt enkelt blivit ordet på allas läppar. Vad det innebär för Europas framtid vill jag helst inte tänka på.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
