Den katalanska handsken är kastad

Rika regioner i Europa som vill bli självständiga av ekonomiska skäl göder nationalism och söndring. I fallet Katalonien tyder mycket på att isolering och fattigdom blir priset för viljan att bryta sig loss.

”Tyvärr är Madrid mäktigt. Rajoy kan fängsla även Puigdemont och vår polischef Trapero. Men de kan inte spärra in ett helt folk!”.

Så sa en av de 450 000 katalanska demonstranterna på Barcelonas gator, som i lördags protesterade mot att framstående katalaner har fängslats och att den spanska premiärministern Mariano Rajoy och regeringen vill inskränka Kataloniens självstyre och avsätta regionpresidenten Carles Puigdemont och hans regering.

Fram till att ett planerat regionalt nyval hålls om cirka sex månader, ska Madrid ta kontroll över regionen, bland annat över finanserna, den katalanska polisen samt radio och tv. På fredag kommer troligtvis parlamentet i Madrid godkänna alla förslag eftersom även den socialistiska oppositionen har gett sitt stöd till Rajoy, som lutar sig mot artikel 155 i den spanska grundlagen.

Den ger regeringen makt att skydda Spaniens allmänna intressen och är det sista kort Madrid-regeringen har att spela med om Katalonien framhärdar i att nå självständighet.

Upptrappningen av konflikten har varit konstant sedan katalanerna folkomröstade om sin självständighet den 1 oktober. Folkets vilja har segrat, ropade den katalanska regeringen. Olagligt, ropade den spanska regeringen och satte in federal polis som brutalt ingrep mot valdeltagarna. Folkomröstningen är ett skolboksexempel på hur siffror kan användas för att passa den historieskrivning som önskas.

Det pågår en tuppfäktning på hög nivå och maktkampen göds med oron för att tappa ansiktet.

Trots att cirka 90 procent röstade för Kataloniens självständighet, går det inte att argumentera att en överväldigande majoritet vill frigöra sig från Spanien. Valdeltagandet i Katalonien låg på drygt 43 procent och det borde vara en huvudvärk för den katalanske ledaren Puigdemont att inte ens hälften av katalanerna såg frågan som tillräckligt viktig för att folkomrösta om, alternativt att de faktiskt inte vill lämna Spanien.

Men handsken är kastad. Det pågår en tuppfäktning på hög nivå och maktkampen göds med oron för att tappa ansiktet och sina väljare om man ger sig för lätt.

Ganska lite talar för Kataloniens självständighet och det är naivt att tro att EU är mer beroende av en region i Spanien än vad regionen är beroende av EU. Som DN Ledare skriver i sin analys är separatism inte gratis och det troliga är att isolering och fattigdom är priset Katalonien långsiktigt får betala.

Frågan om självstyre är komplex, men varken ny eller unik för Spanien. Se bara på Skottland, Italien eller Belgien. Eller varför inte blicka tillbaka till Jugoslavien. Separatistivern är framför allt en oroväckande signal om ökad nationell splittring, misstro och offermentalitet.

Det samtida Europa har många exempel på rika regioner som vill slita sig loss från det land som upplevs som deras utsugare. Det är en farlig inställning som göder nationalism, protektionism och söndring av de band som knyter samman nationer, medborgare och grannar. Hur det än går i Katalonien är den tendensen ett stort problem för det framtida Europa.