LEDARE Kinadagen i Almedalen lanserades som ett arrangemang för att främja svensk-kinesiska affärsrelationer, underrubriken löd: ”Celebrating friendship, trade and innovation”. Bakom arrangemanget stod kinesiska handelskammaren, med partners som Bank of China och Air China.
Men seminariet fick också en politisk inramning. Inte minst på grund av de särdeles entusiastiska applåderna så fort någon gick på eller av scenen. Och framför allt eftersom Kinas ambassadör i Sverige H.E. Gui Congyou höll ett illustrativt öppningsanförande.
Seminariet var omdiskuterat och ifrågasatt redan i förväg. Det praktiska handlades av Adam Hofmann (som driver PR-byrån Scandhof AB) och som har en bakgrund som lokalpolitiker för Moderaterna. Till Expressen sa han: ”Är Kina bara en diktatur? Nej, det är det väl inte.”
Den kinesiske ambassadörens tal var en bara ännu en bekräftelse på att Kina under Xi Jingping har utvecklats i en alltmer totalitär och repressiv riktning. Efter massakern på Himmelska fridens torg för trettio år sedan stängdes möjligheterna till en demokratisering. 1989 blev i Kina inte som i Östblocket början på kommunismens fall. Istället stärkte kommunistpartiet greppet samtidigt som de marknadsekonomiska reformerna intensifierades.
Denna nya statskapitalistiska modell (unik i den ekonomiska historien) har lett till en enorm ekonomisk utveckling. Det fanns samtidigt vissa frihetsgrader i det kinesiska samhället efter Himmelska fridens torg. Många hoppades också på en islossning i takt med att det ekonomiska välståndet växte.
Men under Xi Jingping har Kina fått en envåldshärskare som inspireras av Maos mest extrema personkult. Den ökade repressionen och vad detta innebär för Sverige uppmärksammades nyligen vid ett Arena idé-seminarium.
Kinas ambassadör i Stockholm har här i landet hållit en synnerligen aktivistisk profil. Och han förnekade sig inte heller i Almedalen. Under den efterföljande frågestunden förklarade en svensk företagare att hon inte kan tänka sig göra affärer i Kina på grund av det kinesiska kommunistpartiets maktinnehav. Moderatorn Juan Carlos Mauritz blickade misstroget ut över seminariedeltagarna och sa: ”Var det en påstående eller en fråga?” Ambassadören svarade att kommunistpartiet inte lägger sig i marknadsekonomin. En sanning med stor modifikation. Men den illusionen eller om man som vill självbedrägeriet är nog ett avgörande argument som rättfärdigar många affärer i och med Kina.
I fallet Hong Kong och den dramatik som nu utspelas, och som ytterst utgör ett hot mot överenskommelsen om att den forna brittiska kolonin ska få behålla sitt system i 50 år, var ambassadörens svar kortfattat och fokuserat på att det lagförslaget inte var något märkligt; brottslingar måste kunna utlämnas. Han fåordighet vittnade om hur tillspetsad och kritisk situationen är för Hong Kong och den kinesiska ledningen. Ett nytt Himmelska fridens torg skulle få förödande ekonomiska och politiska följder.
Det är oklart om syftet var att lugna den svenska offentligheten, men ambassadören förklarade opåkallat att Kina inte utgör något hot mot Sverige. Kina har heller inte, sa han, startat något krig sedan folkrepubliken bildades för 70 år sedan. Att Kina skulle hota Sverige rent militärt är det väl ingen som hävdat. Däremot är sanningen att Kina startade krig mot Vietnam 1979. Kina ockuperade Tibet 1951. Stängda diktatoriska samhällen tenderar ofta att förneka sina egna brott.
Än mer expressiv var ambassadören när det gäller mänskliga rättigheter. Han uppmanade svenskarna att ta på sig ”andra glasögon”. Kommunistpartiets mål är att ”utveckla mänskliga rättigheter” och de är för övrigt mycket starka i Kina, förklarade han. Men Sverige borde inte bry sig så mycket om ett par tre personer (som utsätts för rättsövergrepp) utan i stället fokusera på de 1,4 miljarder kinesernas ”mänskliga rättigheter”. Därvidlag menade han förstås ekonomisk standard för den breda massan. Kina har redan, framhöll ambassadören, lyft 800 miljoner ur fattigdom. Nu ska ytterligare 20 miljoner få ett bättre och tryggare liv.
Istället för att kritisera Kina skulle Sverige kanske, sa ambassadör H.E Gui Congyouen, hjälpa dessa 20 miljoner att nå upp till samma levnadsstandard som råder i Sverige. Han förklarade vidare att inte minst äldreomsorgen behöver bli bättre i Kina och den svenska äldrevården är världsledande. Ambassadören hade själv inte så långt till pensionen, så i sammanhanget passade han på att bjuda in svenska välfärdsföretag att etablera sig i Kina!
Seminariet var en övertydlig illustration till några av de dilemman som Kinas nya roll i världen ger upphov till. Med på seminariet fanns företrädare för Business Sweden och andra som jobbar för att utveckla relationerna med Kina. En svensk företagare förklarade att Sverige behöver lägga ett ägg både i den amerikanska och den kinesiska korgen.
Men samtidigt agerar Kina runt om i världen på ett allt mer aggressivt sätt, militärt, ekonomiskt och politiskt. Det kinesiska Sidenvägsprojektet syftar till att etablera ekonomiska stödjepunkter och transportvägar i stora delar av världen. Nyligen kunde jag på plats i Uganda med egna ögon se hur Kina bygger vägar och nät. Men det är inte fråga om stöd utan investeringar som bygger på kinesiska lån som i praktiken skapar ett beroendeförhållande, lån som många länder kommer att ha svårt att betala tillbaka.
I grund och botten krävs nu en tydligare svensk politisk Kinastrategi. Det ligger en stor risk i att ekonomiska argument och näringslivets intressen tillåts styra svensk Kina-politik. Exemplet Saudiarabien där näringslivsintressen tvingade Sveriges regering att kräla i stoftet efter utrikesminister Margot Wallströms kritiska uttalande bär härvidlag syn för sägen.
Samtidigt finns också en obalans i de ekonomiska modellerna i exempelvis Sverige och i Kina som behöver uppmärksammas. Inte minst Sverige är på goda grunder ett frihandelsvänligt land, öppet för utländska investeringar. Men medan kineserna kunde köpa Volvo Cars, är det omvända helt omöjligt, svenska intressen tillåts inte köpa upp en majoritetspost i ett viktigt kinesiskt företag.
Kinas politiska och ekonomiska ambitioner ställer oss alltså inför nya svåra vägval. Fördelen med att i demokratisk ordning även låta kinesiska intressen presentera sina perspektiv i Almedalen är att utmaningarna därigenom blir tydliga och möjliga att förhålla sig till, som politiken och de politiska partierna måste ta på allvar. Annars riskerar den naivitet som så länge präglat Sveriges förhållningssätt till den nya supermakten Kina att fortleva.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
