ledare Den liberala högern har splittrats. I den nya auktoritära högern hittar vi idag personer som för inte alls länge sedan var liberaler. Det är hög tid att ställa frågan varför.
I Timbros nättidning Smedjan letar Mattias Svensson efter svar när han skriver om Anne Applebaums bok Twilight of democracy.
Applebaums bok tar sin utgångspunkt i ett händelseförlopp från en nyårsfest 1999 till idag då, hälften av deltagarna varken skulle bli bjudna eller ens överväga att komma. Svensson ställer frågan hur det kan komma sig att så många av den liberala högerns intellektuella landat i samma auktoritära slutsatser som vi hittar hos Victor Orbán eller i europeisk och amerikansk alternativhöger. Svaren är defensiva. Sönderfallet är naturligt, skriver Svensson. Koalitionen av liberaler förenades av motstånd mot kommunismen snarare än någon gemensam politisk vision. Utan antikommunismen som sammanhållande kitt var en utveckling mot olika politiska läger naturlig. Den mångordiga produktionen av intellektuella resonemang om ideologi, frihet, frihandel och mänskliga rättigheter var i så fall mest fernissa.
Svensson skriver att han saknar en spegel, och jag hinner tänka: Nu kommer det. Den svenska versionen. Nyårsfesten i vår egen liberala höger 1999.
Men så blir det inte. Istället vill Svensson skärskåda den politiska mitten och dess “förlöpningar” som “inte sällan är väl så illa”. Utan kålsuparteorier eller whataboutism, skriver han. Sedan blir det just det. Kålsuparteorier och whataboutism. Hur var det egentligen med EU-vännernas skönmålning och osakligheter som tvingade fram euron? EU:s demokratiska underskott? Visst har han rätt i att det finns sådana problem att peka på. Men att ställa detta mot politiken i Polen och Ungern? Mot indragen pressfrihet, försvar av gamla diktatorer och ibland ren främlingsfientlighet?
Stabilt liberale Mattias Svensson skriver bokstavligen från en krater.
Istället för att retirera till “liberalismens ideal om att staten ska vara neutral” hoppades jag att den kvarvarande liberala högerns intellektuella skulle ha intresse av att dra slutsatser om förloppet. Varför har så många av de forna frihetliga vännerna landat i auktoritära slutsatser? Stabilt liberale Mattias Svensson är en av dem som jag tror har bäst förutsättningar att göra en sådan analys. Han skriver nämligen bokstavligen från en krater. Timbro är ett svenskt epicentrum för den utveckling Applebaum beskriver och det var hit jag hade hoppats att Svensson skulle rikta spegeln.
Timbro, marknadsliberalismens starkaste förespråkare och Sveriges mest framgångsrika tankesmedja, beskrivs fortfarande av dess vänner som “en bred kyrka för borgerligheten”. Starka nätverk har byggts tvärs alla borgerliga partier i akademier, på kurser och konferenser. Men på senare år har det hänt något. Först som debatter mellan olika falanger och sedan i renodlat avståndstagande tidigare meningsfränder emellan. Svensson är och har varit central på den frihetliga sidan.
Redan 2009 utbröt ett gräl efter ett temanummer om murar i Timbro-anknutna magasinet Neo. Dåvarande Timbro-skribenten och centerpartisten Dick Erixon framförde ett resonemang om att rättfärdiga murar mellan länder. På tidningens blogg gav Svensson kollegan Erixon en ordentlig “läxa att ta med sig när man frestas luta sig mot de nya murar som byggs”. För den som läser skriftväxlingen idag är det tydligt att här finns en pusselbit som förklarar sönderfallet.
Dick Erixon försvann från Timbrosfären och dök plötsligt upp i offentligheten igen våren 2016. Nu som chefredaktör för Sverigedemokraternas mediesatsning Samtiden. Svenssons kommentar var typisk för det nya klimatet:
“Ni vet känslan när man inte hört av någon på flera år men misstänker att det spårat ordentligt. Och så har det det.”
Nu är inte Dick Erixon ett enstaka exempel. Stiftelsen Fritt Näringsliv, som står för finansieringen av Timbro, delar varje år ut ett stipendium till bortgångne riksdagsledamoten Johnny Munkhammars minne. 2015 hette pristagaren Sofia Arkestål. Hon hade en bakgrund i styrelsen för Stureplanscentern och uppmärksammades för sin personvalskampanj för Centerpartiet och som grundare av den “frihetliga nyhetstjänsten bubb.la”. Både bubb.la och Arkestål är i dag viktiga delar i den Ungernbaserade svenska alternativhögern. I september 2018 meddelade hon på sin blogg att hon skulle rösta på Alternativ för Sverige,ett parti som etablerade medier inte tvekar att kalla högerextremt.
Ett centralt tema för frihetliga liberaler har varit att minska statens inflytande. I sin text om Applebaums bok frågar Svensson apropå det spanska högerpopulistiska partiets Vox syn på våld i nära relationer: “När blev det att rulla tillbaka staten att tillåta misshandel?”. Han kan fråga de tidigare redaktörerna för tidningen han själv skriver i.
Lars Anders Johansson och Blanche Sande, tackade för “tre roliga och intensiva år på barrikaderna i kampen för friheten” när de lämnade Timbro och Smedjan i våras. Nu driver de den crowdfundade ”frihetliga” nättidningen Kompass. Bara några dagar innan Svenssons recension publicerade de en text där de argumenterade för kroppsstraff. Brottslingar ska lida proportionerligt till smärtan. Öga-för-öga-principen ska råda. Rättsväsendet ska vara ställföreträdande hämnare. För läsaren är det lätt att räkna ut vad slutstationen kommer bli. Dödsstraff.
Svenssons tidigare redaktörer utgör ett lysande exempel på det han själv beskriver som att “denna auktoritära höger approprierat en tidigare högers slagord och laddat dem med en helt ny och påtagligt antiliberal innebörd”.
Omsvängningen från Timbro-liberalism till auktoritär höger kom inte överraskande utan tecknen har funnits länge. Redan på redaktörernas Smedjan-tid kom texter med drag av amerikansk vapen-höger. Med utsatta HBTQ-personer som motivering argumenterade Blanche Sande 2017 för att vi laglydiga medborgare ska beväpna oss för att avlasta polisen. Resonemangen om beväpnade laglydiga medborgare låg nära alternativhögerns talesätt “Ett beväpnat samhälle är ett artigt samhälle”.
Den hade varit intressant om Svensson tittat i den spegeln. Själv står han stadigt, men hur ser han på turbulensen i hans närhet?
Jag tror att svaret finns redan i Svenssons skriftväxling med Dick Erixon om murar för över 10 år sedan.
Jag tror varken att förklaringen till sönderfallet ligger i brist på gemensamma fiender eller mittenpolitikers fartblinda överdrifter om EU. Jag tror att svaret finns redan i Svenssons skriftväxling med Dick Erixon om murar för över 10 år sedan. Det handlar om äganderätten.
Dick Erixon använde en liknelse om att låsa dörren till sitt hem för att motivera och försvara murar mellan länder. Det handlade för honom om att “skydda sina ägodelar”. Äganderätten var det grundläggande och motiverade stängda gränser. Svensson såg saken annorlunda och hävdade att när ett kollektiv låser ett område hotar det utövandet av “medborgarnas individuella rättigheter”. Här står konflikten och här finns förklaringen Svensson letar efter. Äganderätt mot andra individuella rättigheter.
I svensk liberalism i stort och kanske tydligast i kretsen runt Timbro är det tänkare och ekonomer som Hayek, Friedman och Nozick (och Rand, skulle många lägga till) som stått högst i kurs under de senaste 10–15 åren. Äganderätt och ekonomisk liberalism har prioriterats: Det satte snabbt stora avtryck i borgerlighetens ungdomsförbund och i förlängningen i svensk politik. Det är dags att också fundera över vad det gjort för att tippa över balansen från individuella rättigheter till äganderätt, och vad det gjort för framväxten av en ny auktoritär höger. Att libertarianer kunde använda äganderätt som motiv för auktoritär politik visste Mattias Svensson redan 2009 när han skrev att den ivrigaste påhejaren av en mur mellan USA och Mexiko var den libertarianske presidentkandidaten Ron Paul. Det var inte Trump som uppfann mur-konceptet.
Liberaler och frihetlig höger som oroar sig för nya auktoritära tendenser måste börja fundera hur de prioriterar olika rättigheter. Risken är, som historikern Nancy Maclean konstaterade i boken Democracy in chains, att i ett samhälle där äganderätten görs till den viktigaste rättigheten, blir äganderätten snart den enda rättigheten som försvaras. Det är en läxa som jag hoppas den Timbro-fostrade svenska borgerligheten förmår ta upp en diskussion om.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
