Fredagskrönikan Jämlikhet är ett honnörsord för många av oss. Men vad menar vi egentligen, undrar Jonas Nordling.
Med jämna mellanrum varnas det för att ställa grupper mot varandra i den politiska debatten. Historien visar också att sådana varningar är relevanta. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att politik handlar om att ställa grupper mot varandra.
Detta är förstås en banal insikt, men den påminner samtidigt om det ansvar som ständigt åvilar medborgare i en demokrati. Det är vilka grupper som pekas ut, och varför, som är utmaningen. Inte att tänka i kollektiva banor i sig.
Det politiska samtalet om jämlikhet är till exempel svårt att föra utan att hänfalla till grupptänkande. Oavsett om du är för eller mot jämlikhet bygger ditt ställningstagande på analysen av kollektiva effekter.
Det håller därför inte att sprida floskeln om jämlikhet om du inte samtidigt tydliggör vad du konkret avser. Likväl fortsätter vi att svepande tala om jämlikhet.
Den tröttaste retoriken från motståndare till minskade klyftor brukar handla om att jämlikhet lätt uppnås om alla får leva i misär, och i samma veva brukar Ernst Wigforss yttrande i riksdagen 1928 citeras:
Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla.
Fortsättningen brukar dock inte alltid nämnas:
Den blir outhärdlig, då den dagligen kan jämföras med andras överflöd.
För Wigforss var det jämförelsen som var nyckeln. En ojämlik situation är outhärdlig för varje modern samhällsmedborgare. Det håller inte alla med om, men det går ändå att förstå det underliggande resonemanget.
Vad vi egentligen menar med jämlikhet och vilka strävanden som är önskvärda har människan förstås brottats med i alla tider. Men ber du medborgaren på gatan om en definition lär du inte bli så klok. Kanske är det därför som politiken brukar ducka när det efterfrågas konkretion i frågan.
2009 kom Richard Wilkinsons och Kate Picketts The spirit level, på svenska Jämlikhetsanden; en bok som gav ny energi till diskussionen och som typ slog fast att jämlikhet var bra för alla. Men egentligen hände ingenting med debatten om du frågar mig, frasen om jämlikhet är fortfarande möjlig att fylla med valfritt innehåll. Kanske är det så den ska användas.
Ibland uppstår emellertid offensiva tolkningar av jämlikhetsbegreppet. 2018 tillsatte exempelvis regeringen Jämlikhetskommissionen. Uppdraget var att ”lämna förslag som syftar till att långsiktigt öka den ekonomiska jämlikheten och öka möjligheterna till social rörlighet.” Var pengarna skulle hämtas var tydligt: ”Den ekonomiska jämlikheten ska framför allt främjas genom åtgärder som bidrar till en så jämn fördelning av marknadsinkomsterna som möjligt.”
Slutresultatet var digert, ett betänkande i två volymer landade i knät på finansminister Magdalena Andersson och regeringen förra sommaren. Men sedan har det varit tyst från regeringen, vilka förslag från kommissionen som blir skarpa återstår att se. Om det kommer några överhuvudtaget, vid kontakt med regeringskansliet verkar det oklart hur man ska gå vidare med utredningen. Remissrundan är över sedan länge, men därefter har det varit tyst.
Å andra sidan presenterade just Magdalena Andersson och Socialdemokraterna ett program angående jämlikhet så sent som i maj, ett dokument som lär ligga till grund för retoriken i kommande valrörelse. Om nu jämlikhet blir en paroll.
Men kärnfrågan kvarstår: Vad menar vi med jämlikhet? Oavsett din ingång i frågan kan det vara nyttigt med lite hjärngympa i ämnet, och då är det passande att det lilla förlaget Ad hoc. i somras gav ut två tunna skrifter kring sakfrågan:
Derek Parfits Jämlikhet eller prioritet utgår från ett föredrag som hölls 1991. Den brittiske filosofen Parfit, som gick bort 2017, utmanar läsaren att värdera jämlikhet ur ett moraliskt perspektiv. Vad går först? Att uppnå jämlika villkor, eller hjälpa de som har det sämst? Parfits huvudlinje är att även om prioritet och jämlikhetssträvanden kan sammanfalla så behöver de inte därmed sammanblandas.
En insats som gör att även de fattigaste får det bättre, trots att de mer välbeställda också är vinnare kan inte accepteras som jämlik, men kan vara av avsevärd betydelse för den fattigaste. Om den blockeras av jämlikhetsskäl till förmån för status quo blir den därför förödande för den sämst ställde, och därmed kontraproduktiv ur ett prioritetsperspektiv.
Parfit snuddar även vid ett annat dilemma: vilket ursprung ska ligga till grund för definition av jämlikhet? Kan du åberopa en påver bakgrund i ett annat land för att åtnjuta ett samhälles jämlikhetssträvanden? Varför inte? Om du inte vill se jämlikhet över gränser, är du i så fall för jämlikhet?
Jämlikhetstanken är dessutom mer än en fråga om resursfördelning. Ett jämlikt samhälle kräver även att medborgarna kan verka i en social ordning där relationerna är jämlika. Det menar i alla fall den amerikanska filosofiprofessorn Elizabeth S. Anderssons i sin bok Vad är poängen med jämlikhet? från 1999 som nu alltså för första gången finns på svenska.
Anderson ställer de svåra frågor som alla samhällsbyggare måste kunna svara på: Vilka rättigheter ska gälla alla? Vilka rättigheter ska fråntas den svage? Den straffade? Den som är i behov av de andras stöd? Som jag berörde i en essä häromveckan så har vi sett olika på dessa frågor över tid, och gör fortfarande utifrån olika nationaliteter även inom så kallade demokratier.
Jag har definitivt inget svar på hur jämlikhet ska definieras. Men närhelst du hör denna paroll är det viktigt att ställa frågan: Hur menar du?
Ha en trevlig helg!
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
